Julfirande

Julfirandet har gått över förväntan.
Antingen är det medicinen som börjat ta eller så hjälpte det helt enkelt med många tupplurar och inget ansvar.

Jag hade fasat för helgen, men fick fel. Det var bara en kväll som var nära hysteri, men då fick jag bädda och sova medan de andra fortsatte med sitt prat.

Nu ska jag packa om inför långresan över nyår. Ibland är Sverige alldeles för avlångt och tågen alldeles för opålitliga. Jag hoppas att jag kommer dit jag ska när jag ska...

God fortsättning på det gamla året!

Jullov!

Nu, äntligen är terminen slut!
Jag känner stressen rinna av mig. Jag har ändå försökt varva ner de senaste veckorna sedan jag fick min sjukskrivning, men nu blir det vila.

Jag hoppas verkligen att jag kan få fortsätta på halvtid när vårterminen börjar. Det behövs. Världen snurrar i sin takt och det kanske jag måste acceptera, men jag vill inte försöka anpassa mig mer. Jag vill leva mitt liv på mina villkor. Om det innebär att jag får leva hälften så fort som alla andra må det väl så vara. Jag orkar ju ändå inte följa med på allt roligt som mina kamrater gör. Då är det bättre att orka med hälften och må bra än att försöka följa med på allt och må dåligt.

Sedan ska jag bara försöka leva i min egen takt också. Det är nog lättare sagt än gjort, tyvärr...

känslostormar

Det är något jag har svårt för.
När andra människor stormar runt omkring mig. Det var en sådan dag i skolan igår. Klasskamrater som var arga, ledsna, glada och allt blir kaos i mig.
Jag liksom absorberar känslorna från andra.

Vilket ofta leder till att jag drar mig undan.
Jag kan inte vara ett stöd för de som mår dåligt för jag kvävs av deras ledsna ögon.
Jag orkar inte umgås med de som skrattar för jag kan inte skratta av hjärtat.
Jag blir otroligt stressad av de som är arga för de sänder ut så mycket energi.

Det ska bli oändligt skönt med jullov!

När världen slutar snurra...

...blir jag otroligt trött.
Jag förstår nu att jag har gått på högvarv större delen av hösten. Nu när jag lugnar ner mig (försöker i alla fall) så blir jag så trött, så trött.
Inte för att min halvtid går sådär fantastiskt bra mitt i allt julstök, men mitt samvete blir lättare när jag inte behöver hinna med allt.

Jag har funderat och funderat över en ordentlig presentation. Jag har sett lite olika varianter på andra bloggar. Samtidigt är det väldigt skönt att vara anonym. Jag behöver inte oroa mig för att mina vänner ska trilla in här av misstag och få läsa en massa tankar. Framför allt skulle de ju kunna slippa mina dåliga dagar... Det får de nog av ändå.

Samtidigt så är det ju roligare att läsa bloggar om man vet vem som skriver. Så frågan är nog egentligen om jag vill att fler ska läsa vad jag skriver?
Och då får jag genast lite tankeproblem för vill jag att fler ska läsa borde jag ju ha något "riktigt" att skriva om.

Halvtid

Nu har läkaren fått tummen ur och gett mig en sjukskrivning på 50%.
Det är mest skönt, även om det är ett misslyckande. Hur ska jag någonsin kunna jobba om jag inte ens klarar skolan?

Fast egentligen vet jag att det hade varit bättre att inte gå heltid i höst. Egentligen vet jag att det var nog redan vid höstlovet. Någon gång i framtiden ska jag kunna se mönstren redan då jag kliver in i dem. Som det är nu ser jag ju bara mönstren när det är för sent.
Inte riktigt sant. Jag ser mönstren nu, det gjorde jag inte tidigare så det blir faktiskt bättre.

Duktiga jag!

Jag ringde KBT-tanten.
Duktiga jag!
Däremot blev jag inte mycket klokare av det... Anledningen till att hon inte ringt upp var ju att läkaren inte hört av sig.

Jag har mycket svårt att tro att jag kommer att gå till skolan imorgon. "Feber" kanske...? Det blir nog bra.
Jag önskar ju bara att någon kom och höll om mig och stannade världen en stund. Ibland tror jag att jag måste flytta ut i skogen och bli självförsörjande eller gå i kloster eller nåt. Bara för att världen ska gå i mitt tempo. Snurra lite långsammare...

Ska det vara så svårt!

Tro aldrig på vad de säger

Inte har det ringt någon till mig inte. Måste jag ringa läkaren och fråga om jag får bli sjukskriven? Varför har inte KBT-tanten ringt som hon sa att hon skulle?
Demonerna säger att det är för att jag inte räknas. För att jag egentligen är frisk och det har läkaren genomskådat.

Detta kan bli min chans. Min chans att pressa mig själv förbi gränsen. Springa fortare än världen och hoppas att fallet blir djupt och hårt.

Jag måste ringa KBT-tanten...

Demonerna säger att jag kan, jag vet att jag kan. Struntade i att äta riktig lunch idag för jag mådde illa bara vid tanken på mat. Efter lunch kändes det bättre. Det är något jag kan kontrollera. Jag kan överleva på soppa och knäckebröd, det har jag gjort förr och det är ingen ätstörning för jag äter ju alla måltider!

Jag måste ringa KBT-tanten...

Alla människor är idioter. De pratar på om helt oväsentliga saker. De pratar för högt, de skrattar för mycket och de tycker synd om sig själva. Jag skulle vilja döda allihop. Det hade varit skönt att slippa se dem. De ser på ytan och jag skrattar med. De ser ju inte ens om jag säger rakt ut hur jag mår. De bryr sig inte, blir rädda eller skrattar åt mig. De borde inte få finnas.

Jag måste ringa KBT-tanten...

Sjukskrivning?

Jag orkar inte mer. Det blev så otroligt tydligt igår.
Jag orkar inte gå till skolan. Jag vill inte!
Framför allt vill jag inte se mina klasskamrater ätas upp av julstressen. Jag kan inte stå emot det. Alla deras känslor invaderar mig. Deras stress drar mig med i fallet tills jag inte vet vad jag heter längre...

KBT-tanten hjälper mig att hitta mönster. Mönster som kanske inte ska upprepas. Mönster som jag inte ställer upp på längre. Mönster som får mig att må dåligt.
Jag hoppas att läkaren håller med och sjukskriver mig.
Det oroar jag mig för. Att läkaren inte ska hålla med utan skylla på medicinhöjningen och att jag ska måsta orka en gång till. Jag är inte säker på att det går. Jag går inte i samma takt som resten av världen. Särskilt inte kring jul!

Upp och ner

Problemet med medicinhöjning är att jag får en känslomässig berg-och-dalbana. Upp och ner och upp och ner...
Några timmar i taget och mest ner. Känns inte så bra, men jag får väl försöka rida ut stormen och ha tålamod att vänta. Det påstås ju att det tar några veckor att märka skillnad.
Problemet är att jag inte har tid att vänta ett par veckor. Det är nu det är jobbigt i skolan. Det är nu jag behöver lite energi.

Jag funderar på om jag är otroligt väderstyrd. Här regnar det och är grått och jag är trött på det! Jag vill ha snö!
Det blir mycket ljusare då. Och tystare. Det är nog det jag uppskattar mest med snö att det liksom dämpar alla ljud.

Jag vill bara flytta ut i ett hus på landet och odla egna grönsaker, mata hönor och ta dagen som den kommer. Tyvärr behöver man pengar för att överleva även i ett hus på landet... Jag orkar inte (error, negativ tanke. alternativ tanke: jag är trött, jag behöver vila mycket) snurra med i världens tempo.

Medicinhöjning

Jag var hos läkaren i veckan och han höjde min medicin. Det kändes bra och det kändes bra att få ur mig allt jag har funderat på.
Bara att säga i ord att jag har destruktiva tankar när jag har ansträngt mig för mycket gör att de blir lättare att hantera. Jag mår mycket bättre nu än innan, men jag är väldigt rädd för att börja må sämre. Jag känner att jag inte riktigt kan handskas med konsekvenserna av det.
Som tur är har jag en bra läkare. Det hade jag aldrig trott att jag skulle säga, men så är det. Han bemöter min rädsla och säger att jag behöver mer medicin och terapi för att inte hamna där jag är rädd för att hamna. Han lovar inte att jag aldrig ska bli deprimerad igen, men han ger mig gott hopp om att det inte ska bli ofta och att det ska gå att upptäcka i tid.

KBT-tanten var också snäll och nu börjar det kännas som att jag kanske förstår hur det ska fungera. Om än lite motvilligt...
Det är jobbigt att erkänna att jag tänker fel och behöver ändra på det. Samtidigt som jag vet att jag gör det och har försökt jobba med det själv.

...

Tillbaka i skolan efter lovet och jag är hur trött som helst...
Jag ska nog inte gå heltid. Men samtidigt, om jag inte gör det blir jag ju aldrig färdig.
Det känns ändå lite ljusare än förra veckan. Jag har tid hos läkaren och hos KBT-tanten. Inte för att jag egentligen vet varför, men jag får väl säga det. Att jag inte vet vad jag håller på med...

Allhelgonahelgen har gått mig helt förbi. Ljus och kyrkogårdar har jag bara sett på tv och inte har jag orkat tänka på några änglar heller. Blev påmind om det när jag läste andra människors bloggar nu.
Jag kanske borde ha gått i kyrkan i helgen...

Medicinhöjning igen

Jag blev less på att vara nere. Hellre trött då, så nu har jag höjt medicinen igen.
Känns lite fel och jag har läkartid om en dryg vecka, så jag får väl fortsätta resonera då. Helst vill jag bara sova, men man kan ju inte sova sig igenom livet. Tyvärr...

Allt jag vill är att leva i min egen takt i min egen värld.
Jag får väl bli eremit eller galen kattant. Det är ju också ett liv.

Sova, vila, pyssla, träna. Det hade varit en perfekt kombination för mig, men det är någon som har kommit på att man behöver pengar för att köpa mat och betala hyran. För att få tag på pengar måste man jobba eller på annat sätt prestera något så att man gör sig förtjänt av pengarna. Kunde de inte bara regna ner från himlen i lagom mängd istället. Jag skulle glatt gå ut och plocka upp dem.

Hemmahelg

Trött så det svider i ögonen, men med en helg hemmahelg framför mig känns det ändå bra. Sedan en hel veckas underbart skollov. Jag hade inte orkat länge till.
Kraven tynger och tillslut bryr jag mig inte om något, gör inga uppgifter och får självklart dåligt samvete...

Vila är vad som behövs i helgen och i veckan, sedan orkar jag förhoppningsvis kämpa fram till jullovet.

Frågan gnager fortfarande. Hur ska jag någonsin klara av att jobba heltid?
Jag kan inte förstå detta. Kanske ska KBT-tanten kunna hjälpa mig med det. Men egentligen, ärligt, så tror jag inte det. Jag tror att jag borde prata klarspråk med både henne och läkaren och säga att jag orkar inte. Jag är inte ens säker på att jag vill förändra mig. Jag är inte ens säker på att det är mig det är fel på.
Jo, ibland är det mig det är fel på, men de rösterna känner jag ju igen och jag vill inte väcka dem med nån form av terapilogik. För KBT verkar vara väldigt logiskt och tala till intellektet.

I själva verket har jag nog jobbat rätt mycket med KBT själv redan. Det är bara det att de positiva tankarna och den positiva attityden håller inte i längden. Det finns något som är starkare än jag. Demonerna som jag kan brotta ner, men inte övervinna. Det blir tröttsamt i längden...

Orolig natt

Det var nog ingen bra idé att sänka medicinen...
Jag är faktiskt hellre trött och avstängd än pigg och orolig. Det drar och river och jag kan inte få stopp på tankarna som snurrar.

Jag orkar faktiskt inte med det!

Ska till läkaren om några veckor. Jag får se vad han säger, men jag funderar på att höja medicinen igen innan dess. Nu är det bara jobbigt och ångesten ligger på lur och jag vill bara gråta, men jag kan inte riktigt. Alla tankar låter logiska och det är inte bra. De är logiska, men svarta och svarta tankar ska man inte lyssna på egentligen. Det är bara det att de lockar mig så mycket...

Brist på engagemang

Jag har inget engagemang. I skolan kan jag känna att jag lär mig viktiga saker, klarar mig rätt bra och kan det jag ska. Men jag känner mig inte engagerad i något. Det känns som ett stort skådespel från min sida. Jag vet vad jag borde bry mig om, men jag känner inget för det.

Detta får mig att tvivla på mitt yrkesval. Om jag inte känner något för det utan bara vet att det är viktigt, kan jag då med gott samvete jobba med det senare? Det känns som att jag lurar alla, inklusive mig själv.

Jag går heltid nu, på riktigt. Scemalagd 8h om dagen oregelbundna tider. Jag klarar det. Ibland så tror jag att jag använder så mycket energi till att bara stå på benen så engagemanget inte får plats. Det skulle kunna vara så. Det skulle också kunna vara för att jag sover så mycket som jag klarar det. Minst 9h per natt, gärna mer. Det är inte ostörd sömn, men det var länge sedan jag lyckades sova så länge på morgonen som jag gör nu.

Vecka som heter duga

Denna veckan är inte klok. Jag ska gå heltid på riktigt, inklusive kvällar och helger. Min läkare skulle nog inte vara så glad om han såg mitt schema...

Jag har ingen aning om hur det ska gå. Jag överlever väl som vanligt, men hur jag mår. Inte för att någon kommer att märka det utom jag.

Sover sämre igen och drömmer mer konstigheter. Skulle kunna bero på att jag sänkt medicinen igen. Jag tyckte inte att den gjorde någon större effekt annat än att jag blev ännu tröttare, så det fick vara.

Inte kan jag koncentrera mig på att skriva heller. Jag ska nog gå och sova istället. Det vore nog det klokaste.

Dragkamp

Det är verkligen en dragkamp och jag själv står i mitten och håller på att gå sönder.
Mycket känns bättre än på länge. Ibland kan jag skratta utan att känna mig falsk, utan faktiskt tycka om det. Ibland så orkar jag lyfta blicken och ta in alla vackra färger i höstträden.
Men... en annan sida drar. Demonerna drar. De vill inte försvinna. De försöker övertala mig att det ändå inte är någon idé att leva för jag kommer ändå inte klara av det.

Vad ska jag säga när jag träffar läkaren? Jag mår bra, men jag vet att jag inte klarar av att leva så det är egentligen slöseri att jag kan skratta...

Det är så konstigt allt och ibland tror jag att jag inte tillåter mig själv att bli frisk. Frågan är väl vad jag möjligtvis skulle kunna vara rädd för? Utåt sett har jag ju alltid varit frisk, så det borde ju inte vara någon skillnad.

Kanske borde jag bara dricka mer te och tända ljus. Det är sånt jag tänker att jag borde göra, men aldrig kommer mig för. Ta hand om mig och inte bry mig om alla andra.

Dåliga veckor...

...och då skriver jag inget.
Jag har inte ens orkat skriva av mig allt skräp.

Nu känner jag mig mer på banan igen, även om jag ska försöka kontakta vårdcentralen och få lite prover tagna. På rekommendation av min samtalskontakt. Hon tyckte jag var lite väl trött jämt... Fast jag tror att det beror på att jag gör mer än jag orkar, men det kan ju vara fint att utesluta järnbrist och sånt. Frågan är ju bara hur jag tar mig igenom vårdcentralen utan att de ska veta att jag är deprimerad? Jag vill helst inte att det ska synas i deras journaler. Jag är rädd att inte bli bemött på ett bra sätt när jag söker för något annat. Även läkare är fulla av fördomar...

Första utmaningen blir väl att få en tid överhuvudtaget. Det är inte tvärenkelt om man inte är sjuk "på riktigt"...

Förlorad vecka

Denna veckan är en förlorad vecka.
Min samtalskontakt ska boka en tid hos läkaren åt mig. Hon tyckte att jag var för nere för att kunna jobba ordentligt med henne. Troligt, jag mådde inte alls bra när jag var hos henne och jag vill helst bara sitta hemma och gråta.
Men jag biter ihop och går till skolan. Inte för att jag orkar, inte för att jag är vidare effektiv när jag är där, utan för att jag vet att om jag stannar hemma kommer jag vara ännu mer stressad när jag väl kommer tillbaka. Mer stress = ångesten kommer krypande...

Då är det bättre att gå dit och le och se glad ut och ta smällen när jag kommer hem istället.

Tröttheten

Denna ständiga trötthet.
Jag skulle nog kunna sova hur mycket som helst om jag bara hade ro att lägga mig ner. Lite ledsen blir jag också när jag, i bästa fall, känner mig pigg 1h på eftermiddagen. Undrar hur man gör för att bli piggare?
Psykologerna skulle säkert säga motionera mera. Det skulle jag vilja göra, men tröttheten gör ju att jag inte kommer iväg och hemma kommer jag inte igång... men jag vet att jag borde.

Om inte annat så för att tappa lite vikt och känna att kroppen är med mig igen. Mitt mål i somras var att börja träna, men det lyckades jag inte med. Hur ska jag lyckas nu när jag har skolan att orka med också?
Fast jag vet att jag borde och att jag är gnällig just nu.

Dessutom börjar jag bli less på allt valtjafs. Kan det inte bara bli måndag och klart! Jag vet ju vad jag ska rösta på, även om jag inte är säker på att det gör någon skillnad...

Lite bättre

Efter några dagars vila känns det lite bättre.
Jag har fortfarande mycket svårt att tro att jag ska klara hela terminen utan att falla. Jag tror inte heller att medicinen kommer att hålla mig uppe. Det hjälpte ju inte denna veckan...

Jag funderar på att säga upp min samtalskontakt. Jag kände att jag höll på att spricka när jag kom dit, men de vill inte att jag ska komma varje vecka. Jag har väl inte mer problem än så, men jag känner tydlig skillnad på mående om jag får prata av mig varje vecka eller varannan. Hur förklarar jag det?
Hur förklarar jag att det alltid känns som att jag stör när jag kommer dit? Att någon annan borde ha min plats och min tid.

I helgen ska jag ta det lugnt och försöka att inte tänka på skolan. Försöka att inte tänka alls vore nog säkrast...

Sjukdag

Det blev en hemmadag igår. Jag var alldelens för trött för att orka tänka på att gå till skolan. Inte för att jag kunde sova under dagen, men jag fick i alla fall lite vila och ensamhet.

Idag är det nya tag. Inte för att jag är så mycket piggare, men det blir nog bra. Det är inte lika lång dag idag, så jag kan gå hem innan jag somnar.

Det är märkligt hur man kan orka så olika mycket olika dagar. I helgen orkade jag allt och lite till, men igår fanns det inget jag orkade. Jag antar att jag använde all energi i helgen och sedan fanns det helt enkelt ingen kvar.

Utebliven vila

Jag har inte fått vila i helgen, för vi har haft projektarbete i skolan. Detta leder till att jag är vaken nu. Jag kunde inte somna om när jag vaknade vid 5.

Jag har god lust att sjukanmäla mig idag och imorgon och på så sätt få min vila. Jag skulle behöva det. Man ska inte sitta och gråta för att man måste gå till skolan.

Å andra sidan är jag nästan helt övertygad att jag kommer gå dit ändå och gå hela dagen och större delen av kvällen för att det förväntas av mig. Jag har uppgifter att göra och om inte jag gör dem måste någon annan göra dem. Det känns taskigt mot andra, samtidigt som jag vet att jag är destruktiv mot mig själv om jag gör allt jag ska, men inte orkar.

Beslut, beslut...

sommarlov

Det har varit skönt med sommarlov, men nu börjar skolan igen.
Jag bestämde mig till slut att höja medicinen. Jag insåg att det skulle behövas om jag ska klara mig i höst. Lite bättre tror jag att det blev, men det kan vara placebo också. Det spelar ju egentligen ingen större roll vilket det är bara det fungerar.

Ibland funderar jag på om jag verkligen inte bara ska plocka fram den där som jag vill vara och övertyga mig själv om att det är den jag är. Glad, trevlig, bestämd och inspirerande. På ett sätt hade det varit skönt att bara vara en bekymmerslös karaktär. Men samtidigt vet jag att den depressiva sidan alltid kommer tillbaka. Jag kan inte lita på att livet håller och rädslan gör att jag inte kommer vidare. Till viss del har jag redan gett upp. Jag lever, men jag tror inte på livet. Det gör att jag hamnar i någon sorts vaacum. Världen är något jag existerar i. Livet är något som flyter förbi.

Skenhelig

Jag var i kyrkan söndags. Det var något jag sett fram emot, men när jag kom dit var det bara jobbigt. Jag kände mig inte alls i balans.

Dessutom är alla så snälla där. De ler och pratar med en och jag orkar egentligen inte svara. Eller i alla fall inte i söndags.

Det känns som att jag spelar teater. Jag ler och svarar artigt, men helst skulle jag vilja gråta och gå därifrån. Det känns så falskt. Jag känns så falsk och jag gillar det inte. Det känns som att jag ljuger. Det gör jag ju inte, det är svårt att ljuga när man bara pratar om sommarvädret, men det känns så.

Sedan kunde jag inte somna heller utan hjärnan gick på i full fart. Helt speedad. Jag satte mig och tittade på kort istället för att sova. Inte så smart, men bättre än att lyssna på mina tankar i alla fall.

Den där lugna veckan blev det ju inte mycket av och snart börjar skolan igen...

Bussresa

Idag ska jag sova. På buss.
5h bussresa och jag har godis, korsord och musik. Det ska bli skönt.
Jag har gjort alldeles för mycket de senaste dagarna. Stressat så att magen blev ond. Blivit tröttare och tröttare för varje dag. Mer och mer ångest och jag vill bara gråta. Så, ja, det ska bli skönt att sitta på en buss och sova.
Förhoppningsvis kan jag få fönsterplats och ingen bredvid mig, så att jag får det riktigt lugnt.

När man måste kämpa för att ta sig upp på morgonen är det inte lika roligt längre. När man ändå inte behöver göra något blir det lätt så att man är seg resten av dagen och tyvärr inte piggare dagen efter...

Nä, jag får ta det lugnt nästa vecka.

Tanketrött

Trött på mina tankar. Särskilt när de får mig att hellre ligga kvar i sängen än kliva upp och göra något bra.
Trött på att de drar mig åt fel håll. Samtal får jag inte förrän i mitten av augusti för att alla är på semester och jag ska byta kontakt igen.
Trött på det vackra vädret, för jag vill inte bada och orkar inte vara i solen.
Trött på allt socialt. Jag vill sitta själv, ensam, tyst och lugnt. Fast helst inte med mina tankar...

Jag kanske skulle försöka sova idag.

Trött vecka

Trött, trött, trött...
Jag har somnat flera eftermiddagar i rad nu. Sovit konstigt på nätterna och vaknat kl 06. Drömmt om allt möjligt märkligt som jag inte kommer ihåg längre.

Med trötthet kommer tvivel och med tvivel kommer oro. Med för mycket oro kommer ångest och gråt. Min veckoplanering föll både igår och idag och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Egentligen borde det inte göra något för alternativen var både bra och trevliga, men ändå... det var inte mitt schema.

Blir mer och mer rädd för att börja skolan igen. Där kan jag inte påverka, inte bestämma. Samtidigt som en del av mig vill driva på och dra ner mig i djupet igen. En del av mig vill se hur djupt jag kan komma. En del av mig orkar inte mer...
Jag antar att det är den sjuka delen, men den är ju gjord av mig och en stark motståndare.

Det finns en anledning till att jag försöker sova så mycket som möjligt. När jag sover har jag vunnit. Då finns det ingen som bråkar med mig. Då är det lugnt och stilla och skönt. Jag har full förståelse för de apatiska...

Vimsig dag

Idag (och igår för den delen) kommer att bli en jobbig dag. Hjärnan är speedad och jag försöker göra tusen saker samtidigt. Struktur är det inte fråga om och jag glömmer hälften för att jag börjar på något annat.
Fast egentligen är jag jättetrött och skulle bara vilja sova. Vaknade dock kl.06.00 och kunde inte somna om. Har jag tur somnar jag i soffan framåt eftermiddagen, men jag kommer inte kunna lägga mig ner självmant för då kommer jag komma på en massa saker jag ska göra eller fastna i negativa tankar.

Hur hösten ska gå vill jag inte ens tänka på.

skolstress

Nu börjar stressen inför skolstarten. Ångesten över att inte ha pluggat tillräckligt mycket i sommar och då är det ändå en och en halv månad kvar till skolstart...

Stresshanteringskurs kanske vore något. Eller i alla fall prata om det med psykologen i veckan. Jag har förgäves försökt komma ihåg vad vi pratade om förra gången, men det saknas stora bitar och jag får för mig att det var något viktigt som jag har glömt. Även om det kanske tillhör depressionen att inte minnas ordentligt blir jag lika irriterad på mig själv varje gång.

Det finns något i mig som vill sätta bollen i rullning och varva upp tills jag slår i den berömda väggen. Jag försöker streta emot, men ibland tänker jag att det vore lika bra att släppa efter. Jag skulle ju få ganska mycket gjort innan det blir tvärstopp...

Drömmar

har levt i en dröm de senaste dagarna. Där det inte finns någon tid utan bara lugn, ro, musik och vackra saker. Helt fantastiskt.
Men det finns viss risk för efterdyningar. Veckan blir hemskt kort när man lever så. Tröttheten påtaglig när man glömt att sova ordentligt. Samtidigt...

Kan det vara bättre än att vara lycklig? Om så bara för några dagar.

Psykologbyte

Nu ska min psykolog sluta, så jag måste byta. Känns förvisso bra att vi inte hunnit träffas så mycket, så det blir inte så jobbigt att börja om. Men lite irriterande är det ju. Jag kommer ju aldrig framåt.

Det mest intressanta är att jag förstod att det var det som väntade då hon sa att vi hade mycket att diskutera då vi sågs. Hur gör jag sånt? Jag bara känner saker på mig.

Jag funderar fortfarande på att höja medicinerna, men med mitt tempo lär jag ju fundera och aldrig få det gjort... Är lite för trött för att skriva något vettigt. Känner mig nere och stressad, fast jag inte gör något. Kanske just därför.

Tröttheten slår tillbaka

Jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Som tur är är jag lite rastlös och därför inte så benägen att gå och lägga mig. I helgen sov jag hur mycket som helst och apatin börjar göra sig påmind. Jag kanske skulle höja medicinen ändå?
Helst skulle jag vilja sluta ta den, men det lär ju inte göra nåt bättre...

Försöka ta mig ut i solen och tanka D-vitamin kanske?

Midsommar

Det blev en lagom dos friluftsliv och mycket sol. Sol ska ju vara bra sägs det, så man får i sig D-vitamin. Mitt största problem har väl varit att jag haft hjärtklappning i helgen. Bara sådär, helt utan anledning. Det gillar jag inte!
Ändå har jag tagit det lugnt, sovit mycket och njutit av att vara på landet.

Så uppenbarligen har min kropp fått för sig att jag har stressat. Fast jag har tagit det lugnt. Det får vara så länge. Jag är liksom inte gjord för panikångest för jag orkar inte bry mig om då min kropp trilskas.
Jag har i och för sig i uppgift från psykologen att försöka lyssna bättre på mig själv. Inte bara lyssna och ta in alla andra...

Betyder hjärtklappning att jag ska vila? Eller att jag borde aktivera mig lite?
Lyssna går ju an, men tolka...

Sommar

Lugnt och skönt. Fast jag borde söka jobb, men det är så tråkigt så det blir inte av. Det blir mest vila, pyssla, vila lite till. Mitt mående går uppåt, uppåt av det. Lite terapi hinner jag med också, men jag är inte säker på att det går så bra. Jag måste nog prata med psykologen om det. Det är bara min logiska sida som tar plats i det rummet och den är ju inte sjuk... Snarare triggar den demonerna som säger att jag borde förstått allt hon säger själv.
Nåja, jag får vila och kan förhoppningsvis klara en termin till i skolan. Om jag försöker hushålla med energin lite och hoppas att medicinerna gör den sista skillnaden.

Förlorad tid

Jag förlorade en timma nyss.
Klockan var halv åtta och jag skulle gå upp, så jag gick upp, gjorde frukost, åt frukost framför tv:n och tittade på klockan på nyhetsmorgon.
Tio i nio. Nu har grafikern klantat sig tänker jag och kollar på mobilen. Tio i nio...
Jag blev tvungen att gå ett varv i lägenheten och kolla vart sambon var. Uppenbarligen på jobbet, vilket ju var bra, men jag var ju helt övertygad om att han var hemma! Han duschade ju precis innan jag klev upp. Jag hörde honom ju!
Så, jag antar att jag somnade om en timma utan att märka det...

Mer förvirrad start på dagen får man ju leta efter.

Arbetsförmedlingen

Nu är det sommarlov och dags att gå till arbetsförmedlingen.
Tittade på deras hemsida nyss och hela mitt CV är borta, hurra! Det tar ju bara en halv dag att lägga in det igen. Blä!
Jag ska fråga dem om det inte ligger och skvalpar någon stans i deras system. Jag förstår inte meningen med att djävlas på det sättet. Jag har väl bättre saker för mig än att sitta och skriva i mitt förflutna i en databas.

Jag skulle t.ex. vilja åka och köpa sommarblommor. För att det ska bli lite fint runt mig.

Bilder

Fick en massa bilder av min psykolog idag. En av dem fastnade jag för och ska försöka fundera kring.

Hon beskrev känslor som färger på en palett. När allt är som det ska ligger de där och man kan lätt se och använda de som behövs för att måla sin tavla.
Men mina färger har på något sätt blivit nedhällda i en burk och blandade. Så att det bara finns strimmor av de ursprungliga färgerna och resten är en enda gröt.
Utmaningen var att plocka upp färgerna på paletten igen och sortera dem.

Det lät så himla skönt att ha en palett med färger klart avgränsade från varandra att jag ville gråta. Det gjorde jag inte utan nöp mig själv så hårt i handen att jag fick märken. Nu i efterhand kan jag ju tycka att det hade varit klokare att gråta...

Jag måste också erkänna att jag är lite rädd för att sticka ner fingrarna i den där burken. Jag vet ju liksom inte vad som kommer upp och det känns rätt jobbigt. Förhoppningsvis fixar jag det. Jag har ju inte så mycket val. Mitt liv kan inte fortsätta som det gör nu. Det går bara inte.

Jaha?

Apatin gör sig påmind.
Antingen måste jag tvinga in mig själv i ett kreativt rus och låtsas att allt är bra eller så sitter jag still och mår dåligt. Det är bara att välja.
Oftast väljer jag det första, men problemet är att jag blir så trött av att använda så mycket energi att jag snart bara sätter mig ner och gråter.

Det ser så bra ut. När jag pratar med läkaren låter det så bra. Varför känns det inte bra då?
Ständig fråga, ständig trötthet.

Inte ens blommorna ger någon större tröst eller lugn.
Jag vill inte, jag orkar inte!
och en vecka kvar i skolan... kämpa, kämpa. Sedan kan jag lägga mig ner och gråta.

Bra och dåliga dagar

Vissa dagar känner jag direkt när jag vaknar att det inte kommer att bli bra. Vilket ju förvisso är fel inställning och då blir det sällan bra, jag vet! Men då man bara vill sitta hemma och gråta, men måste gå till skolan då blir det inte en bra dag hur mycket man än försöker.
Nu har jag haft två supertrötta dagar då jag knappt kunnat göra någonting. Det är tur att skolan så smått somnat in i sommarlov och alla prov är avklarade för min del. Idag känns det bättre och jag har vissa förhoppningar om att kunna göra det jag föresatt mig idag. Två saker. Det borde inte vara så svårt kan man tycka...

Jag har funderat lite över mitt analyserande också. Så fort jag mår sämre börjar jag analysera varför. T.ex. jag har sovit dåligt, det är dålig stämmning på skolan, jag är stressad för ett prov osv. osv.
Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är bra eller dåligt att göra så. Ibland är jag ju bara ledsen utan att jag kan komma på en orsak. Och sanningen att säga så är nog "orsakerna" lite mer ursäkter än egentliga orsaker. Det är inte friskt att vilja sitta och gråta för att man har sovit en haltimme för lite under natten.

Det får nog bli trädgårdsterapi i helgen. Plantera om växter och lyssna på fågelsång. Sitta still och strunta i att det finns något som heter tid.

Snart sommarlov

Jag borde nog höja medicinen. Det har varit en konstig vecka.
Men jag vill få sommarlov först. Jag blir så konstig av att höja medicinen och jag vill hellre minnas de sista veckorna i skolan lite låg, än i ett totalt kaos.

När skolan är slut ska jag sätta mig ner och planera min sommar. Skriva vardagsschema och bestämma var och när jag ska resa någonstans. Hälsa på släkt, hälsa på vänner, hälsa på klasskamrater, allt för att slippa vara apatisk i lägenheten. Fast det är kanske det jag borde vara. Jag har ju inte energi att göra allt jag tänkt...

Sommarjobb

Min läkare var mycket noga med att poängtera att jag på inga villkor fick jobba mer än 50% och absolut inget nattarbete, oregelbundna tider eller stress för då skulle han skriva ett nytt sjukintyg till mig.

Det känns bra med någon som faktiskt bryr sig om hur jag mår. Även om det är ur en rent proffesionell synvinkel. Han vill inte behöva dras med mig längre än nödvändigt.
Men eftersom jag själv är lite delad i min uppfattning om hur jag borde må och vad jag borde göra är det skönt med någon som säger åt mig på skarpen.

Egentligen borde jag nog höja medicinerna också, men det är så få veckor kvar av skolan nu och jag vill verkligen kunna gå på sommarlov och känna att det fungerade till slut. Det kommer det inte att göra om jag ska höja mediciner för då blir jag speedad och kan inte koncentrera mig. Jag kanske får höja senare i sommar då det inte gör något om jag snurrar runt som en osalig ande i lägenheten.

Läkarbesök

Var på återbesök hos min läkare idag. Efter det ville jag bara gråta.
Jag vet egentligen inte varför. Han tog upp allt som var bra och jag berättade vad som blivit bättre sedan sist. Och det är ju ganska mycket!
Men ändå, känslan av att min logik och mina känslor inte sitter ihop.
Känslan av att jag vet hur saker och ting borde vara, jag vet hur jag ska tänka, jag vet vad jag ska göra, men det vill inte fungera. Demonerna kommer och tar över förr eller senare ändå. Det gör de alltid och det finns inget som gör att denna gången känns annorlunda.

Jag har fått hjälp. Jag har fått mediciner, men ändå är jag övertygad om att det kommer att hända igen. Jag kommer att falla igen. Precis som mjölk som kokar över just när man vänder ryggen till...

Jag önskar att jag kunde tro att livet bär.

Ny vecka

Ny vecka, ny trötthet.
Kanske är det mest för att proven börjar hopa sig eftersom terminen snart är slut.
Kanske är det för att jag ska träffa både samtalskontakt och läkare i veckan.
Kanske är det för att förra helgen var så bra att jag fortfarande inte riktigt har hämtat mig.

Veckan blev lite av ett vacuum efter den helgen. Ganska skönt, men samtidigt kom insikten att snart är det sommar.
Jag har inget jobb och alla de underbara klasskamraterna försvinner. Inte helt förståss, men man ses inte varje dag längre och de åker bort till sommarstugor och utlandssemestrar. Vad ska jag göra då? Jag vet ju hur det brukar sluta. Jag sitter inne framför datorn och gör ingenting och helt plötsligt börjar skolan igen och jag förstår inte vart sommaren tog vägen.

Det positiva är ju att de jobbiga personerna på skolan också försvinner. Flera av dem kommer inte tillbaka nästa år och det är ju skönt. Det blir lugnare utan dem. Mycket lugnare.

Uppåt, uppåt, uppåt

Det har gått uppåt i helgen. Jag har umgåtts med klasskamrater och skrattat, flamsat och gosat som jag inte har gjort på väldigt länge. Helt fantastiskt!
Jobbigheter har det också varit i form av spöken som dykt upp i min hjärna. Någon liknade någon jag kände förr och så var tankarna igång...
Men mest glatt, så nu sitter jag och väntar på fallet. Det som alltid kommer då jag mått lite för bra. Haft lite för roligt.

Fått ytterligare bekräftelse på mina skådespelartalanger också. Ingen ser att jag mår dåligt ens när jag sitter bredvid dem och gråter. Vet inte om det egentligen är något att sträva efter. Jag är dyktigare på att vara öppen nu. Jag kan säga att jag mått dåligt. Nästa steg är väl att säga till precis när jag mår dåligt och be om de kramar och den omsorg jag faktist behöver vid de tillfällena.
Samtidigt som det är skönt att slippa människor som ser på mig med medlidande i blicken. Människor som inte märker utan bara pratar på och fortsätter skämta. Svår avvägning det där.

Pigg och trött

Jag hade tänkt skriva ett glatt inlägg om hur otroligt pigg jag har varit de senaste dagarna. Jag har varit uppe sent och spelat dataspel och trivts ganska bra. Hela tiden har jag väntat på bakslag, men de verkar ha uteblivit. Så kanske medicinen hjälper...

Jag funderade också på om det är så här "vanliga" människor har det? Att kunna vara uppe sent en kväll utan att fundera på om man fungerar alls dagen efter. Jag tänker alltid att jag kan ta en tupplur på eftermiddagen och i värsta fall ligga i soffan resten av kvällen om jag måste vara i skolan på dagen. Så tänker nog inte andra.

Det är i alla fall så att jag tror att jag kunde vara så pigg eftersom jag inte varit i skolan. Jag har inte behövt koncentrera mig på något utan bara spelat dataspel och tagit det lugnt. Idag märker jag att jag inte kan följa en längre text. Jag har helt enkelt inte koncentrationen. Det är också svårt att skriva detta inlägget för jag håller inte riktigt ihop tankarna.

Idag måste jag absolut sova någon timme mitt på dagen för att hålla ihop resten av veckan!

Vill inte!

Trött helg har mynnat ut i ännu tröttare vecka.
Jag har absolut ingen lust att gå till skolan idag. Jag vill inte, jag orkar inte!
Samtidigt har jag inte riktigt tid att vara hemma. Jag halkar efter så mycket ändå med min stackars halvtid.

Jag får gå dit och ta det för vad det är. Klarar jag dagen utan att sitta och gråta i ett grupprum så borde jag vara nöjd. Fast jag vet ju att jag kommer att vara irriterad på mig själv för att jag inte orkar plugga så mycket som jag borde. Det kommer att vara många pauser idag och det klarar jag inte riktigt av. Demonerna brukar krypa fram och börja tjata på mig att jag borde göra mer, borde orka mer. Jag är så trött på dem!

Samtalskontakt!

Idag har jag varit hos min nya samtalskontakt för första gången. En psykolog.
Hon verkade dock ganska trevlig och förklarade sina tankegångar för mig. Det känns alltid bra när någon anstränger sig för att jag ska förstå och inte bara ångar på i sin egen takt. Jag har ju ett lite långsamt grundtempo, så folk behöver dämpa sig lite för att jag ska orka med. Efter nästan en timma där blev allt hon sa lite luddigt och jag var tvungen att koncentrera mig oerhört mycket för att hänga med överhuvudtaget. Hur som helst ska jag tillbaka och hoppas att hon kan hjälpa mig att tysta demonerna.

Dock har jag inte mycket till övers för deras framförhållning. Fick kallelsen igår. Så jag hann inte förbereda mig på att jag skulle dit, även om det kanske var bra för då hann jag inte oroa mig heller.

Jag önskar att jag hade koncentration nog att skriva långt och intelligent här, men det existerar inte hos mig just nu. Någon gång kanske...

Pyssel

Jag klistrade fina klistermärken på min dosett idag. Om jag nu ska dras med den kan den ju lika gärna vara lite rolig.
Egentligen behövs väl ingen dosett för 1½ tablett/dag, men... jag har ju inget kom-ihåg på sådant. Det vet jag ju sedan tidigare då jag fått för mig att jag ska äta vitamintabletter eller järntabletter. Det går bra första veckan ungefär sedan är jag varje morgon lika osäker på om jag tagit någon tablett till frukost eller inte. Med vitaminer och järn spelar det kanske inte så stor roll och det blir 1, 2 eller ingen tablett, men med medicin känns det inte så bra att chansa.
Så, dosett alltså. Lätt att se om dagens fack är öppet och tömt.

Annars är det mest en trött dag. Polleneländet börjar täppa till näsan och jag har fortfarande inte fått någon samtalskontakt. Måste ringa och tjata i veckan.

uppgifter

Jag har fått i uppgift att hitta "mitt inre barn". Låter fruktansvärt flummigt, men jag tror att min kurator tror att om jag hittar den frimodiga lilla tjej jag var innan jag började skolan så kan hon hjälpa mig mota bort demonerna.
Kanske har hon rätt. Jag vet inte, men det är rätt trevligt att återuppleva sin barndoms somrar...
Jag har även fått en stor lust att hoppa hage, men var hittar jag någon som vill hoppa hage med mig? Gatkritor har jag, så att tillverka en är inget problem men det är ju inte så roligt att hoppa själv.

Det som oroar mig lite är att jag inte hittat några fina minnen från min familj. Det är alltid när jag är med andra familjer eller ensam som minnena handlar om. Det andra är att jag egentligen inte har några positiva minnen från skolan. Det hade jag ändå trott för jag har aldrig uppfattat min skolgång som problematisk. Något att fundera på.

Tung vecka

Det har varit en tung vecka.
Samtidigt har det varit en vecka full av insikter.

Jag ska ändra vissa rutiner, jag har svagheter som jag visste om, men som har blivit otroligt tydliga i veckan. Ska försöka jobba med det.
Jag skulle vilja ha en sådan cool mobiltelefon med internet så man kan skriva in scheman och påminnelser i den. Men coola saker kostar pengar och sådana finns inte just nu. Särskilt som sommarjobb lyser med sin frånvaro. Det blir till att gå till arbetsförmedlingen. Usch!

Koncentrationen är fortfarande inte på topp, men nu p.g.a. trötthet. All energi gick åt till att vara speedad förra veckan...

Samtalsterapi

Det står i mitt sjukintyg att jag ska få samtalsterapi. Den har jag inte sett röken av än så länge...
Kanske är det så att jag måste ringa och tjata för att få det jag ska ha, men trots att medicinerna funkar och jag orkar mer och ser ljusare på livet så orkar jag inte riktigt bråka. Jag har viktigare saker att lägga energin på. Mina vänner t.ex. som jag knappt har pratat med under vintern för att jag inte orkat.
Skolan kräver sitt, även om jag fortfarande går på halvtid.

Egentligen förstår jag inte varför jag sitter och bortförklarar varför jag inte orkar ringa och fråga om något som jag borde få utan att fråga om det. Det borde komma en kallelse i min brevlåda eller som ett samtal till min telefon.

Men öppenpsykiatrin kanske har samma mystiska verklighetsuppfattning som jag har. Det som inte syns finnns inte. Så länge jag inte tjatar på dem så behöver jag ingen behandling.

Vänner som bryr sig

Jag har många vänner från förr som bryr sig om hur jag mår.
De ringer, skickar söta sms och ser till att träffa mig ibland. Det är jag oerhört tacksam för, även om jag inte alltid förstår det i mina mörka dalar.

Nu har jag en vän på skolan som frågar mycket. Han frågar mycket hur det är och hur jag mår. Jag svarar för jag gillar honom och känner mig trygg, men det finns ett litet motstånd inom mig. Jag är lite för trygg med denne fantastiska människa. Jag skulle lätt kunna häva ur mig alla mina tankar och känslor och det vill jag inte. Jag är rädd för att skada honom. Att han ska göra sig illa på allt det mörka som är jag. Det är ju inte det jag vill vara. Mitt ideal är ljust, varmt och glatt. Det är bara det att jag inte vet hur jag ska komma dit för jag snubblar och faller med ojämna mellanrum.

Jag berättar för mycket för människor som jag visserligen litar på, men egentligen inte känner tillräckligt bra. Det skrämmer mig.

Ökad medicindos...

...leder till att jag blir otroligt speedad. Jag kan inte koncentrera mig längre än 30sek åt gången och det går åt otroliga mängder energi för att hålla mig till sak i skolan. Jag är helt slut efter lektionerna bara för att jag måste koncentrera mig så mycket för att koncentrera mig på att hänga med.

Men sist gick det ju över efter några veckor, så jag hoppas på det nu också. Det är jobbigt att inte kunna styra sina tankar.

Halvtid

Problemet med att vara sjukskriven på halvtid är att hinna slappna av och hela mig själv när jag väl är ledig. Det blir lätt antingen för mycket eller för lite.
Antingen göra tusen saker som jag inte hunnit med eller bara sitta i soffan som en liten katt.

Hur som helst, så har jag nog insett att jag måste bli hel. Jag kan inte fortsätta leva mitt liv med skärvor som hela tiden skaver och stör. Jag behöver bli fri och leva, inte bara överleva!

Hur detta ska gå till har jag fortfarande kvar att komma på...

Verkan

Nu borde medicinerna verka. Jag är inte övertygad.
Det är bättre, absolut, men det brukar det bli efter så lång tid. Jag kan inte på något sätt säga att det är medicinerna som är orsaken till att jag mår bättre.

Jag har även förstått att jag klarar mycket mer om jag får göra saker helt i egen takt. Jag bör gå på stan själv för då får jag mer gjort än om jag går med en kompis. Går jag på stan med en kompis blir jag trött, ledsen och lätt uttråkad. Går jag själv får jag saker gjort och hinner dessutom tänka.
Eget tempo är mest energieffektivt med andra ord.

Det som är problemet är ju att mitt egna tempo är så mycket långsammare än resten av världen. Mitt dygn har nog bara 10 timmar tror jag. Fast det är lika långt som alla andras.

Drömmar

Jag tror att jag hittat en ny spännande biverkning; drömmar!
Inte framtidsdrömmar, även om det hade varit en behaglig biverkning, utan mycket märkliga och känslosamma nattdrömmar. Det som är märkligt är att jag vaknar för att det blir för mycket känslor, men jag slutar inte drömma. Jag är vaken, men drömmer fortfarande.
Lite obehagligt faktiskt.

Annars skrattar jag mer, ler mer och människor runt omkring mig tror nog att depressionen börjar släppa. Vad skönt det hade varit om de har rätt.
Själv är jag långt ifrån övertygad.

Väntar fortfarande...

...på att medicinen ska verka och har slutat vakna halv fyra om morgonen. Skönt, fast jag blir bara tröttare och tröttare. Snart kommer jag inte ta mig upp ur sängen alls.

Ju lugnare jag tar det, desto tröttare blir jag verkar det som. Det gör det ju väldigt lockande att gå på i samma tempo som innan, men jag vet att jag måste ta det lugnt för att bli frisk. Det är bara det att det är väldigt tråkigt att ta det lugnt. Då blir det ju bara jag och mina tankar och det är ju inte så spännande direkt.

Det är så otroligt intressant med bemötande. På öppenpsyk gör de allt för att slippa träffa mig, men säger hela tiden "ring om det är något, ring om det blir värre". Som om jag skulle orka ringa om det blev värre? Nä, de får sköta sitt så sköter jag mitt och skickar de en kallelse får jag väl gå dit och ta reda på vad de vill. Lite arg och irriterad känner jag mig. Lite osynlig och oviktig också, fast jag vet att det har med sjukdomen att göra och att det inte är något att bry sig om.

På skolan börjar mina klasskamrater få upp ögonen för vad som pågår. Det är också väldigt intressant. Vissa vet inte och de får inte riktigt ihop det. Det märks. Vissa vet att jag är sjuk och de har lite olika sätt att bemöta det på.
En grupp börjar tala om sina egna psykiska problem. Ganska intressant, för jag får reda på saker om människor i min omgivning som jag antagligen inte skulle fått reda på i vanliga fall. Jag kanske verkar lite ointresserad och det är jag egentligen också. Jag vet att det finns massor med människor som har det som jag eller mycket värre. Jag känner mig inte ensam.
En grupp tittar på mig med medlidande i blicken. De är mest jobbiga.
En grupp frågar mycket. De gillar jag! Eller så är det bara så att människor jag gillar råkar tillhöra den gruppen. Det kan vara så också. Det är i alla fall trevligt med människor som lyssnar utan att döma. Även om jag får vara lite på min vakt med vad jag berättar. Alla ska inte veta allt!

Halv fyra...

...verkar vara den nya tiden att vakna på. Innan jag fick medicin var det kl 5. Personligen tycker jag att fem är bättre. Då kunde jag ju vrida mig en timma och sedan gå upp. Nu vrider jag mig en timma och sedan är klockan ändå mitt i natten. Somna om är visserligen skönt, men det resulterar i att jag knappt tar mig upp alls då jag ska. Jag får väl helt enkelt hoppas att detta också är en biverkning som går över på sikt.

Jag blir lite rädd när jag läser på internet om recidiv depression. Det är ingen diagnos som jag har, men jag misstänker att den kommer. Jag borde helt enkelt inte läsa så mycket på internet. När jag gör det känns det ju som att jag aldrig kommer att bli frisk och det är väl egentligen bara depressionen som spökar i min hjärna.

Jag fortsätter vänta på de positiva effekterna av medicinen.

Ska man berätta?

Jag tänkte på det idag. Det är inte så många på skolan som vet att jag är sjuk.
Lärarna vet väl, de flesta i alla fall, men inte mina klasskamrater. Å andra sidan så frågar de ju inte vart jag är när jag är borta heller.

Är det fortfarande tabu med psykisk sjukdom?
Sedan jag blev sjuk har jag fått reda på att flera släktingar har liknande historier. Hade det inte varit bättre att vara öppna med det, så kanske jag inte hade behövt gå obehandlad så länge. För det är länge jag har gått utan behandling. Mer än 10 år och det borde inte behöva vara så. Det borde undervisas i skolan om psykisk sjukdom. På biologin, då man lär sig hur cellerna fungerar och matsmältning och allt vad det är. Då borde man få en grundkurs i hjärnan också.

Sedan behövs det fler vuxna också. Vuxna som vågar se och orkar bry sig. Det är lättare sagt än gjort, men det borde inte vara omöjligt. När jag gick på högstadiet och gymnasiet visste jag inte hur vår skolsyster såg ut. Än mindre visste jag vem kuratorn var (om det fanns någon). När jag sedan gick på folkhögskola presenterade sig både skolsköterskan och skolkuratorn första dagen. De sa vad de hette, vad de gjorde och hur man kunde få tag på dem. Så borde det vara på alla skolor!

Vårsol

Idag har jag planterat fröer som jag hoppas ska bli fina sommarblommor.
Det är ganska avslappnande att pyssla med växter, även om de kanske inte överlever hela sommaren. Jag är lite dålig på att komma ihåg att vattna. Om det inte vore för pollenallergi kanske jag skulle blivit trädgårdsmästare.

Försökte lösa korsord, men jag är för okoncentrerad. Biverkningarna har klingat av och hjärnan går i samma långsamma tempo som vanligt igen. Tröttheten har kommit tillbaka och med den ångesten. Inte mycket, bara en liten klump som ligger och skaver och liksom påminner mig om att jag inte har vunnit än.

Expresståg i hjärnan

Jag har haft ett expresståg i hjärnan sedan jag började ta medicinen. En tankebana som plöjer rakt fram i 600km/h och trycker undan allt annat. Det är skönt att bli av med det ständiga surret som har varit, men det är lite läskigt att jag inte kan styra tankarna längre. De bara går på.

Nu har jag ju knappt hunnit börja med medicin, så jag får väl vänta och se. Förhoppningsvis går det ju över om några dagar eller några veckor.

Nästan en vecka till

Nästan en vecka till lagd till handlingarna. "Inget konstigt alls" melodifestivaltittare som man är.

Var hos läkaren idag. Fick med mig medicin och en bok om depressioner hem. Vilket triggade igång flera demoner. Den starkaste var så otroligt arg på mig för att jag inte had gått till vårdcentralen istället. Då hade jag fått medicin för flera månader sedan!

Det är konstigt hur hjärnan fungerar. Det var helt verkligt för mig att jag hade valt fel och att jag borde gått till vårdcentralen istället. Egentligen så vet jag ju att jag aldrig hade gått dit. Jag vet ju det. Det var en kamp att ta sig till öppenpsyk och där visste jag ändå att de visste vad de höll på med. Mina demoner var så starka när jag sökte dit att det inte är säkert att en läkare på vårdcentralen hade kunnat se igenom dem. Det hade behövts en stor portion tur.

Nu, lagom till att jag får lite hjälp från psykiatrin, börjar jag bli frisk av mig själv. Det är såndant väntetider gör. När jag sökte var det något av det djupaste jag har upplevt i depressionsväg. När jag fick komma till första samtalet med (den onda) sjuksköterskan var jag halvvägs upp igen. Det faktumet gör det ju att det kommer att vara oerhört svårt för mig att bedöma medicinernas effekt.

På den positiva sidan kan jag ju skriva att om jag bara tar det lite lugnt så kommer jag upp igen. Med eller utan mediciner. Kanske är det så att medicinernas effekt märks först när jag börjar gå "för fullt" igen. När demonerna pressar på lite extra för att jag borde klara allt som alla andra klarar... Det är en spännande tid jag lever i.

Är trött...

... tröttare än på länge faktiskt. Min kurator sa till mig "du får inte bli så trött!" och hon har ju rätt. Det är ju bara det att jag inte har sovit ordentligt på flera månader och då blir man trött. Det blir alla!
Sedan har inte alla små demoner som kräver sitt och ett förnuft som ska försöka mota bort dem. Det är väl det som är det största problemet. Det är inte bara jag som är trött, mitt förnuft är också trött och då vinner demonerna mark.

Men det är vår också och även om jag aldrig skulle erkänna det för någon, så är det lite lättare att bli glad när det är sol ute.

Jag borde stilla mig och djupandas lite, men jag är alldelens för rädd för vad som skulle kunna komma fram. Även om det bara är tankar och känslor och inte kan skada mig. Dra ner tempot några snäpp hade nog varit bra. Frågan är ju bara hur man gör det när skolan går på som vanligt utan att bry sig om att jag är trött.

Samtal?

Jag var hos den otrevliga sjuksköterskan idag. Hon bokade in en ny tid med mig efter att jag har träffat läkaren. Jag funderar på varför jag fortfarande går med på att gå dit? Det är nog en av mina destruktiva demoner som vill ha näring för jag mår sällan så dåligt som när jag går därifrån.

Detta med bemötande. Första gången hos sjuksköterskan bara rann allt ur mig, hela mitt livs historia. Jag fick med mig självuppskattningspapper hem att fylla i till nästa gång. Andra gången ”rättade” hon papper och konstaterade att jag var deprimerad och har ångestproblematik.
Jag tror att det var ungefär här det gick fel. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som blev fel. Jag kanske blev för besviken när jag inte fick läkartid förrän drygt en månad senare. Mina demoner gillade det. Det bevisar hur värdelös jag är och att jag inte alls är sjuk utan borde rycka upp mig och göra sånt som ”alla andra” gör! Det är intressant att de kan säga så till mig, trots att jag tjugo minuter tidigare fått se svart på vitt att jag faktiskt har vissa problem med mitt psykiska mående.

Kanske uppstod problemet nästa gång jag kom dit. Då det egentligen inte fanns något att prata om, men då sjuksköterskan ändå ställde frågor hade hon inte tid att lyssna på svaret. Hon ställde nya frågor mitt i mina svar. Det var då jag gav upp. Om jag inte hade haft en bra skolkurator hade jag gått hem och avbokat alla tider, sjuksköterska, läkare, allt! Jag är van att folk i allmänhet inte har tid att lyssna på det jag har att säga, inte har tid att vänta på svaren utan springer på för fort. Jag hade förväntat mig att en person som jobbar på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen skulle ha ett lugnt tempo och kunna vänta på att jag ska tänka, formulera mig och uttala svaren på frågorna.
Jag hade fel. Det är därför jag tycker att hon är otrevlig.

Nu står allt mitt hopp till en läkare. De är ju inte kända för att ha tid, så jag har nog tappat hoppet redan innan jag har träffat läkaren. Jag vill bli tagen på allvar, men för att bli det måste någon ha tid att lyssna. Tid att vänta på att jag ska bryta igenom, inte bara se demoner och den vackra fasaden.

Ännu mer snö...

...och jag gillar det.
Jag blir också arg när inte bussar och tåg går som de ska, absolut, men sömnbristen gör att jag inte riktigt orkar leva ut min ilska. Jag blir väl lite apatisk istället.

Det positiva med snön är att det blir ljust och tyst. Det hinner man märka om man struntar i att bli arg. Då kan man kliva in i en helt annan värld där allt är mjukt och lugnt. Man får lite slow-motion-känsla på världen. Det är vid sådana tillfällen jag brukar fundera över vart alla har så bråttom. Vad är det de är rädda för att missa? Vad är det de flyr ifrån?

Då börjar jag

Helger är svåra.
Livet stannar till lite och jag får tid att tänka. Det är tyvärr inte alltid positivt. När veckan varit lite för mycket, lite för många människor, lite för många skoluppgifter, lite för många känslor, då är det svårt att varva ner och hitta mitt eget tempo. Det är egentligen ingen idé för på måndag är det åter till världen utanför min lägenhet och då får jag inte gå i mitt tempo ändå.

Det är intressant hur världen kan se olika ut för olika människor. Jag behöver ju bara prata med mina klasskompisar för att inse att vi inte lever i samma värld. Det finns så mycket som de inte ser. De verkar inte se hur andra människor mår, eller så bryr de sig bara inte om det. Många av dem har en smal värld som mest handlar om dem själva. Jag brukar tycka att jag är isolerad, men jag vet nog mer om andras känslor än de vet själva. Jag får bara inte reda på det genom ord, utan genom kroppsspråk och ögonkontakt. Vilket kan vara nog så jobbigt eftersom jag inte så ofta får reda på om jag tolkat rätt.