Journaler

Eftersom jag ska flytta fick jag ut mina journaler för att ta med till nya staden.
Jag hade bestämt mig för att läsa dem, jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Trots det var det läskigt att sitta där med kuvertet i handen.
När jag hade läst klart konstaterade jag att det inte var så farligt. Mest pladder om vad vi pratat om när vi träffats. Massor med bedömningar om att jag inte hade någon suicidrisk, vilket ju är sant eftersom de gånger det var nära hade jag ingen kontakt med psykiatrin.

Det mest intressanta är att min läkare börjar fundera på ny diagnos. Bipolär 2.
Men jag har ju inte haft några manier/hypomanier. Detta får mig ju att rannsaka mig själv och fundera. Kan jag haft någon hypomani när jag var tonåring? Jag minns ju så lite från den tiden. Eller kan det helt enkelt vara så att läkaren tror för mycket om mina depressioner?

Sedan läste jag på om bipolaritet på internet.
Jag har ju, som sagt, aldrig varit manisk. Däremot stod det att bipolära ofta har somatiska symptom. Bland de somatiska symptomen som räknades upp har jag alla utom ett när jag är deprimerad.
Det gjorde ju inte funderandet enklare för mig.

Frågan är om det egentligen spelar någon roll vilken diagnos som är den riktiga?
Jag kommer fortfarande ha mina svårigheter. Jag kommer fortfarande behöva medicin och ordentliga rutiner. Det är nog bara så att jag tror att människor i allmänhet har större förståelse för diagnosen bipolär än för diagnosen recidiverande depression.

Livslång sjukdom

Nyligen var jag hos läkaren på återbesök.
Han sa att min diagnos, recidiverande depression, är en livslång sjukdom.
På något sätt känns det bra hur konstigt det än kan låta. Jag vet att jag inte behöver vara sjuk jämt, det är en sjukdom som går i skov och om jag sköter mig kanske jag inte ens behöver få några fler skov. Det är ändå skönt med en förklaring, en orsak till att jag inte fungerar som "normala" människor.

Jag måste:
ha rutiner, inget skiftarbete här inte
äta ordentligt, gärna på regelbundna tider
sova ordentligt, mer än de flesta andra
ta mina mediciner, varje dag livet ut
vara vaksam och lära mig känna igen varningssignaler och symptom

Lättare sagt än gjort.