Duktiga jag!

Jag ringde KBT-tanten.
Duktiga jag!
Däremot blev jag inte mycket klokare av det... Anledningen till att hon inte ringt upp var ju att läkaren inte hört av sig.

Jag har mycket svårt att tro att jag kommer att gå till skolan imorgon. "Feber" kanske...? Det blir nog bra.
Jag önskar ju bara att någon kom och höll om mig och stannade världen en stund. Ibland tror jag att jag måste flytta ut i skogen och bli självförsörjande eller gå i kloster eller nåt. Bara för att världen ska gå i mitt tempo. Snurra lite långsammare...

Ska det vara så svårt!

Tro aldrig på vad de säger

Inte har det ringt någon till mig inte. Måste jag ringa läkaren och fråga om jag får bli sjukskriven? Varför har inte KBT-tanten ringt som hon sa att hon skulle?
Demonerna säger att det är för att jag inte räknas. För att jag egentligen är frisk och det har läkaren genomskådat.

Detta kan bli min chans. Min chans att pressa mig själv förbi gränsen. Springa fortare än världen och hoppas att fallet blir djupt och hårt.

Jag måste ringa KBT-tanten...

Demonerna säger att jag kan, jag vet att jag kan. Struntade i att äta riktig lunch idag för jag mådde illa bara vid tanken på mat. Efter lunch kändes det bättre. Det är något jag kan kontrollera. Jag kan överleva på soppa och knäckebröd, det har jag gjort förr och det är ingen ätstörning för jag äter ju alla måltider!

Jag måste ringa KBT-tanten...

Alla människor är idioter. De pratar på om helt oväsentliga saker. De pratar för högt, de skrattar för mycket och de tycker synd om sig själva. Jag skulle vilja döda allihop. Det hade varit skönt att slippa se dem. De ser på ytan och jag skrattar med. De ser ju inte ens om jag säger rakt ut hur jag mår. De bryr sig inte, blir rädda eller skrattar åt mig. De borde inte få finnas.

Jag måste ringa KBT-tanten...

Sjukskrivning?

Jag orkar inte mer. Det blev så otroligt tydligt igår.
Jag orkar inte gå till skolan. Jag vill inte!
Framför allt vill jag inte se mina klasskamrater ätas upp av julstressen. Jag kan inte stå emot det. Alla deras känslor invaderar mig. Deras stress drar mig med i fallet tills jag inte vet vad jag heter längre...

KBT-tanten hjälper mig att hitta mönster. Mönster som kanske inte ska upprepas. Mönster som jag inte ställer upp på längre. Mönster som får mig att må dåligt.
Jag hoppas att läkaren håller med och sjukskriver mig.
Det oroar jag mig för. Att läkaren inte ska hålla med utan skylla på medicinhöjningen och att jag ska måsta orka en gång till. Jag är inte säker på att det går. Jag går inte i samma takt som resten av världen. Särskilt inte kring jul!

Upp och ner

Problemet med medicinhöjning är att jag får en känslomässig berg-och-dalbana. Upp och ner och upp och ner...
Några timmar i taget och mest ner. Känns inte så bra, men jag får väl försöka rida ut stormen och ha tålamod att vänta. Det påstås ju att det tar några veckor att märka skillnad.
Problemet är att jag inte har tid att vänta ett par veckor. Det är nu det är jobbigt i skolan. Det är nu jag behöver lite energi.

Jag funderar på om jag är otroligt väderstyrd. Här regnar det och är grått och jag är trött på det! Jag vill ha snö!
Det blir mycket ljusare då. Och tystare. Det är nog det jag uppskattar mest med snö att det liksom dämpar alla ljud.

Jag vill bara flytta ut i ett hus på landet och odla egna grönsaker, mata hönor och ta dagen som den kommer. Tyvärr behöver man pengar för att överleva även i ett hus på landet... Jag orkar inte (error, negativ tanke. alternativ tanke: jag är trött, jag behöver vila mycket) snurra med i världens tempo.

Medicinhöjning

Jag var hos läkaren i veckan och han höjde min medicin. Det kändes bra och det kändes bra att få ur mig allt jag har funderat på.
Bara att säga i ord att jag har destruktiva tankar när jag har ansträngt mig för mycket gör att de blir lättare att hantera. Jag mår mycket bättre nu än innan, men jag är väldigt rädd för att börja må sämre. Jag känner att jag inte riktigt kan handskas med konsekvenserna av det.
Som tur är har jag en bra läkare. Det hade jag aldrig trott att jag skulle säga, men så är det. Han bemöter min rädsla och säger att jag behöver mer medicin och terapi för att inte hamna där jag är rädd för att hamna. Han lovar inte att jag aldrig ska bli deprimerad igen, men han ger mig gott hopp om att det inte ska bli ofta och att det ska gå att upptäcka i tid.

KBT-tanten var också snäll och nu börjar det kännas som att jag kanske förstår hur det ska fungera. Om än lite motvilligt...
Det är jobbigt att erkänna att jag tänker fel och behöver ändra på det. Samtidigt som jag vet att jag gör det och har försökt jobba med det själv.

...

Tillbaka i skolan efter lovet och jag är hur trött som helst...
Jag ska nog inte gå heltid. Men samtidigt, om jag inte gör det blir jag ju aldrig färdig.
Det känns ändå lite ljusare än förra veckan. Jag har tid hos läkaren och hos KBT-tanten. Inte för att jag egentligen vet varför, men jag får väl säga det. Att jag inte vet vad jag håller på med...

Allhelgonahelgen har gått mig helt förbi. Ljus och kyrkogårdar har jag bara sett på tv och inte har jag orkat tänka på några änglar heller. Blev påmind om det när jag läste andra människors bloggar nu.
Jag kanske borde ha gått i kyrkan i helgen...

Medicinhöjning igen

Jag blev less på att vara nere. Hellre trött då, så nu har jag höjt medicinen igen.
Känns lite fel och jag har läkartid om en dryg vecka, så jag får väl fortsätta resonera då. Helst vill jag bara sova, men man kan ju inte sova sig igenom livet. Tyvärr...

Allt jag vill är att leva i min egen takt i min egen värld.
Jag får väl bli eremit eller galen kattant. Det är ju också ett liv.

Sova, vila, pyssla, träna. Det hade varit en perfekt kombination för mig, men det är någon som har kommit på att man behöver pengar för att köpa mat och betala hyran. För att få tag på pengar måste man jobba eller på annat sätt prestera något så att man gör sig förtjänt av pengarna. Kunde de inte bara regna ner från himlen i lagom mängd istället. Jag skulle glatt gå ut och plocka upp dem.