Det har gått uppåt i helgen. Jag har umgåtts med klasskamrater och skrattat, flamsat och gosat som jag inte har gjort på väldigt länge. Helt fantastiskt!
Jobbigheter har det också varit i form av spöken som dykt upp i min hjärna. Någon liknade någon jag kände förr och så var tankarna igång...
Men mest glatt, så nu sitter jag och väntar på fallet. Det som alltid kommer då jag mått lite för bra. Haft lite för roligt.
Fått ytterligare bekräftelse på mina skådespelartalanger också. Ingen ser att jag mår dåligt ens när jag sitter bredvid dem och gråter. Vet inte om det egentligen är något att sträva efter. Jag är dyktigare på att vara öppen nu. Jag kan säga att jag mått dåligt. Nästa steg är väl att säga till precis när jag mår dåligt och be om de kramar och den omsorg jag faktist behöver vid de tillfällena.
Samtidigt som det är skönt att slippa människor som ser på mig med medlidande i blicken. Människor som inte märker utan bara pratar på och fortsätter skämta. Svår avvägning det där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar