Dragkamp

Det är verkligen en dragkamp och jag själv står i mitten och håller på att gå sönder.
Mycket känns bättre än på länge. Ibland kan jag skratta utan att känna mig falsk, utan faktiskt tycka om det. Ibland så orkar jag lyfta blicken och ta in alla vackra färger i höstträden.
Men... en annan sida drar. Demonerna drar. De vill inte försvinna. De försöker övertala mig att det ändå inte är någon idé att leva för jag kommer ändå inte klara av det.

Vad ska jag säga när jag träffar läkaren? Jag mår bra, men jag vet att jag inte klarar av att leva så det är egentligen slöseri att jag kan skratta...

Det är så konstigt allt och ibland tror jag att jag inte tillåter mig själv att bli frisk. Frågan är väl vad jag möjligtvis skulle kunna vara rädd för? Utåt sett har jag ju alltid varit frisk, så det borde ju inte vara någon skillnad.

Kanske borde jag bara dricka mer te och tända ljus. Det är sånt jag tänker att jag borde göra, men aldrig kommer mig för. Ta hand om mig och inte bry mig om alla andra.