Insikter?

För en vecka sedan var en vän här och hälsade på.
Hen är diagnosticerad med utmattningsdepression.

Plötsligt upptäckte jag sidor av mig som jag kanske helst inte vill kännas vid. Många funderingar kring sjukdom. Jag blev arg för att hen fick kontakt med psykiatrin och räknas som djupt deprimerad då det är hen som startar alla projekt hemma hos mig. Hen drog upp mig ur soffan och tvingade mig göra saker. När jag var sjuk sov jag. Punkt.

Jag fick hela tiden gå och upprepa för mig själv att "allt lidande är lidande, all sjukdom är sjukdom. Du vet inte hur tankarna ser ut". Det blev ett slags mantra. Du vet inte hur hens tankar ser ut...
Ändå var jag arg.

Kanske är det så att jag har svårt för utåtagerande depression eftersom jag själv blir väldigt inåtvänd när jag blir sjuk. Det suger musten ur mig att hela tiden lyssna på (via telefon, chatt och mail) hur jobbigt allting är och sedan verkar världen vacker och vanlig när vi väl ses. Hen kan skratta, le och fungera som vanligt. Inte en enda gång under veckan (jag stod ut en hel vecka!) krackelerade ytan. Hur är det ens möjligt?

Nu vet jag ju visserligen att min förmåga till empati kraftigt försämrades när jag fick lamotrigin. På gott och ont. Jag vet också att jag är dålig på att hantera stress och säg något som är mer stressande än en vän som pratar om hur dåligt den mår...

Vad försöker jag komma fram till?
Jag vet inte, mer än att det var väldigt skönt att hen for hem igen. Jag är trött och sliten och vill ta semester från min vän. Det känns inte riktigt som att man får det...

Diagnosfunderingar

Jag har väldigt svårt att släppa detta med diagnoser känner jag. Varför vet jag inte.
Jag försöker övertyga mig själv om att jag varken blir friskare eller sjukare av att det står några siffror och bokstäver på ett papper. Ändå kan jag inte släppa det.

Jag har också svårt att acceptera att jag är frisk. Som vanligt så är jag lite efter tiden, så jag har knappt hunnit förstå, känna och acceptera att jag alls varit sjuk. Tiden springer så mycket fortare än jag. Våren som varit seg i starten ger mig en känsla av att jag är rätt i tiden. Jag hinner börja längta efter krokus och snödroppar utan att inse att det blev sommar innan jag hann börja längta efter våren.
Varför kan inte bara världen gå i min takt, mitt tempo?

Jag kan på något märkligt sätt längta efter att vara sjuk bara för att få uppleva att bli frisk. Nu känner jag mig inte som att jag gjort något av det. Jag minns inte att jag varit sjuk. Jag har vissa minnen av hur det var, men jag klarade ju av att vara i skolan på heltid utan att någon märkte något. Så fasligt sjuk kan jag ju inte ha varit då. Det är ju inte ens någon som kommenterat att jag verkar friskare nu. Det är en kommentar jag får göra själv och påminna mig själv om jämt. Egentligen kanske jag inte var sjuk? Det var bara något någon hittade på för att få mig att äta mediciner och bidra till att skapa arbetstillfällen för andra människor.

Rädslan att göra för mycket hänger kvar. Att ta på sig för många saker som inte blir slutförda. Eller blir slutförda av pliktkänsla, med ångest och hopplöshet som följd. Därför gör jag mycket lite. Jag utnyttjar inte hela min kapacitet av rädsla för en sjukdom som inte ens finns?

Kanske är det dags att gå all in i något projekt och se vart det leder? Att använda hela mig och lita på det som människor säger är sant. Om man aktiverar sig får man mer energi. Tränar du blir du piggare, engagerar du dig får du dubbelt tillbaka i energi och tillfredsställelse.
Kanske är det värt ett försök?

Kontaktperson

Nu har jag alltså en kontaktperson på öppenpsyk.
Hon var väldigt snäll och trevlig och tog sig tid att prata med mig en halvtimme. Även om vi kom fram till att vi inte ska träffas regelbundet fick jag ett telefonnummer och en mailadress, så jag kan höra av mig om jag behöver det.

Det var skönt. Jag trodde att hon skulle vara irriterad för att jag ville ha tid utan egentligt syfte. Annat än att älta diagnoser...

Så nu är det gjort. Jag är trött och förkyld, men jag har ett ansikte och ett nummer om jag behöver det. Läkaren har ju absolut inte tid med sådana vardagliga funderingar.

Äckligt!

Man ska inte blanda ihop sina mediciner med pumpakärnor och bita i dem. Medicin är otroligt mycket äckligare. Jag är fortfarande domnad i tungan efter misstaget...

Fy farao vad beskt och hemskt det var!

Över en natt

Det är märkligt det där.
Hur jag kan vara nedstämd på gränsen till depression i 3 veckor och sedan bara vakna en morgon och vara "normal". Jag förstår ingenting.

Det är ju ganska skönt, men jag blir inte klok på min tillvaro om det ska komma och försvinna så snabbt.

Jag har även ringt till psykiatrin och bett om en kontaktperson. Det kunde ju vara på tiden eftersom jag har funderat på det i mer än 1 år. Tyvärr hade jag ju inte mod nog att säga det till nya läkaren när jag var där, men nu har jag fått tummen ur. Återstår att se vart det leder.

Facebook

Alltså, det här med människor som lägger ut helt privata saker på facebook...
Jag kanske inte vill veta att vänner har förlovat sig, skaffat barn, skiljt sig osv. osv. via facebook. Vad har hänt med det där att prata med varandra? Ringa eller skicka brev?
Vad de äter till frukost eller om de varit på Ullared eller IKEA, det kan jag läsa på facebook för det är jag ändå inte särskilt intresserad av. Det är mer kuriosa. Bilder på andras barn och hus funkar också, men de stora livsavgörande besluten vill jag höra av de själva utan facebook som mellanhand. Eller inte höra alls om jag inte räknas in bland de närmaste vännerna...

Begravning

Jag var på begravning idag.
Hur har jag någonsin kunnat tro att jag ska kunna jobba i kyrkan och finna mig i sådana situationer flera gånger i månaden? Min hand är helt röd för att jag har nypt mig själv så länge och hårt. Allt för att inte börja gråta och ändå kom det tårar. Jag kände ju inte ens människan!
Jag har funnits i samma kyrka, men jag har aldrig pratat med honom. Det är bara alla andras känslor som tränger sig på. Jag klarade inte av att hålla det ifrån mig.

Egentligen har jag saknat att inte kunna läsa alla människors känslor, men samtidigt har det varit väldigt skönt att slippa. Sedan jag började äta lamotrigin har den förmågan försvunnit, men idag slog den till med full kraft. Jag vill inte, jag orkar inte, lämna mig ifred!