Hemmahelg

Trött så det svider i ögonen, men med en helg hemmahelg framför mig känns det ändå bra. Sedan en hel veckas underbart skollov. Jag hade inte orkat länge till.
Kraven tynger och tillslut bryr jag mig inte om något, gör inga uppgifter och får självklart dåligt samvete...

Vila är vad som behövs i helgen och i veckan, sedan orkar jag förhoppningsvis kämpa fram till jullovet.

Frågan gnager fortfarande. Hur ska jag någonsin klara av att jobba heltid?
Jag kan inte förstå detta. Kanske ska KBT-tanten kunna hjälpa mig med det. Men egentligen, ärligt, så tror jag inte det. Jag tror att jag borde prata klarspråk med både henne och läkaren och säga att jag orkar inte. Jag är inte ens säker på att jag vill förändra mig. Jag är inte ens säker på att det är mig det är fel på.
Jo, ibland är det mig det är fel på, men de rösterna känner jag ju igen och jag vill inte väcka dem med nån form av terapilogik. För KBT verkar vara väldigt logiskt och tala till intellektet.

I själva verket har jag nog jobbat rätt mycket med KBT själv redan. Det är bara det att de positiva tankarna och den positiva attityden håller inte i längden. Det finns något som är starkare än jag. Demonerna som jag kan brotta ner, men inte övervinna. Det blir tröttsamt i längden...

Orolig natt

Det var nog ingen bra idé att sänka medicinen...
Jag är faktiskt hellre trött och avstängd än pigg och orolig. Det drar och river och jag kan inte få stopp på tankarna som snurrar.

Jag orkar faktiskt inte med det!

Ska till läkaren om några veckor. Jag får se vad han säger, men jag funderar på att höja medicinen igen innan dess. Nu är det bara jobbigt och ångesten ligger på lur och jag vill bara gråta, men jag kan inte riktigt. Alla tankar låter logiska och det är inte bra. De är logiska, men svarta och svarta tankar ska man inte lyssna på egentligen. Det är bara det att de lockar mig så mycket...

Brist på engagemang

Jag har inget engagemang. I skolan kan jag känna att jag lär mig viktiga saker, klarar mig rätt bra och kan det jag ska. Men jag känner mig inte engagerad i något. Det känns som ett stort skådespel från min sida. Jag vet vad jag borde bry mig om, men jag känner inget för det.

Detta får mig att tvivla på mitt yrkesval. Om jag inte känner något för det utan bara vet att det är viktigt, kan jag då med gott samvete jobba med det senare? Det känns som att jag lurar alla, inklusive mig själv.

Jag går heltid nu, på riktigt. Scemalagd 8h om dagen oregelbundna tider. Jag klarar det. Ibland så tror jag att jag använder så mycket energi till att bara stå på benen så engagemanget inte får plats. Det skulle kunna vara så. Det skulle också kunna vara för att jag sover så mycket som jag klarar det. Minst 9h per natt, gärna mer. Det är inte ostörd sömn, men det var länge sedan jag lyckades sova så länge på morgonen som jag gör nu.

Vecka som heter duga

Denna veckan är inte klok. Jag ska gå heltid på riktigt, inklusive kvällar och helger. Min läkare skulle nog inte vara så glad om han såg mitt schema...

Jag har ingen aning om hur det ska gå. Jag överlever väl som vanligt, men hur jag mår. Inte för att någon kommer att märka det utom jag.

Sover sämre igen och drömmer mer konstigheter. Skulle kunna bero på att jag sänkt medicinen igen. Jag tyckte inte att den gjorde någon större effekt annat än att jag blev ännu tröttare, så det fick vara.

Inte kan jag koncentrera mig på att skriva heller. Jag ska nog gå och sova istället. Det vore nog det klokaste.

Dragkamp

Det är verkligen en dragkamp och jag själv står i mitten och håller på att gå sönder.
Mycket känns bättre än på länge. Ibland kan jag skratta utan att känna mig falsk, utan faktiskt tycka om det. Ibland så orkar jag lyfta blicken och ta in alla vackra färger i höstträden.
Men... en annan sida drar. Demonerna drar. De vill inte försvinna. De försöker övertala mig att det ändå inte är någon idé att leva för jag kommer ändå inte klara av det.

Vad ska jag säga när jag träffar läkaren? Jag mår bra, men jag vet att jag inte klarar av att leva så det är egentligen slöseri att jag kan skratta...

Det är så konstigt allt och ibland tror jag att jag inte tillåter mig själv att bli frisk. Frågan är väl vad jag möjligtvis skulle kunna vara rädd för? Utåt sett har jag ju alltid varit frisk, så det borde ju inte vara någon skillnad.

Kanske borde jag bara dricka mer te och tända ljus. Det är sånt jag tänker att jag borde göra, men aldrig kommer mig för. Ta hand om mig och inte bry mig om alla andra.

Dåliga veckor...

...och då skriver jag inget.
Jag har inte ens orkat skriva av mig allt skräp.

Nu känner jag mig mer på banan igen, även om jag ska försöka kontakta vårdcentralen och få lite prover tagna. På rekommendation av min samtalskontakt. Hon tyckte jag var lite väl trött jämt... Fast jag tror att det beror på att jag gör mer än jag orkar, men det kan ju vara fint att utesluta järnbrist och sånt. Frågan är ju bara hur jag tar mig igenom vårdcentralen utan att de ska veta att jag är deprimerad? Jag vill helst inte att det ska synas i deras journaler. Jag är rädd att inte bli bemött på ett bra sätt när jag söker för något annat. Även läkare är fulla av fördomar...

Första utmaningen blir väl att få en tid överhuvudtaget. Det är inte tvärenkelt om man inte är sjuk "på riktigt"...