Ångest

Efter att ha däckat i feber några dagar är nu ångesten tillbaka.
Trots att jag under min första feberfria dag lyckades ringa alla samtal som jag samlat på mig sedan nyår. Jag är så trött på det här! Ringde samtalskontakten också och har en tid nästa vecka så kanske jag kan få någon ordning på det här.

Ta det lugnt

En skulle ju önska sig lugn.
Vinter ute, massor med snö och jag har en stark längtan att gå ut och göra snöänglar. Samtidigt har jag haft lågfrekvent ångest i snart två veckor. Det är tungt att andas och det enda jag vill göra är att sova.

Till skillnad från jul och nyår då jag var pigg och glad och yrde runt hela nätterna. Sov väldigt lite, men var fortfarande pigg. Jag hade kanske två dagar på fyra veckor då jag sov hela dagen för att sedan fortsätta i ett hisnande tempo. I alla fall hisnande för att vara jag som alltid tar livet med ro och i långsam takt...

Det är sådant som får mig att hålla med min förra läkare i misstankarna om bipolaritet. Samtidigt vänder jag mig inte gärna till min läkare här. Inte heller till min samtalskontakt. Jag har fått en smärre kris eftersom jag inte vet vad jag vill. Var vill jag bo? Vad vill jag jobba med? Vill jag skaffa familj eller vill jag bryta upp från min sambo sedan många år? Kanske en något försenad 30-årskris, vad vet jag?
Hur som helst så känns det inte som något att gå till en samtalskontakt på psykiatrin med. Jag vänder mig nog till någon kyrka eller liknande för att reda ut mina tankar. En liten livskris är väl ingen sjukdom och inget att belasta psykiatrin med.

Jag har även börjat googla kring alternativmedicin. Så som jag gjorde när jag fått medicin, men inte kände mig friskare. Det är liksom någon form av sista utväg. Någon form av förhoppning att det kan bli bättre. Någon form av skydd mot att medicinerna inte gör mig frisk.

Även om det andra kanske inte är helt friskt. Jag kan hålla med om att det inte är helt friskt. Det är å andra sidan inte så sjukt heller. Inte så sjukt som det kan vara. Eller... nä, psykiatrin får vänta en stund. Jag tar mig nog upp ifrån detta. Höja medicinen lite bara. Det behöver jag inte prata med en läkare för att göra.

Nytt år

Det har varit ett bra år. Jag har jobbat, funnit en församling (eller två) där jag trivs och umgåtts med vänner. Rest lite lagom inom Sverige.

Några dåliga veckor med ångest och depp, men inget ihållande.

Jag har till och med jobbat natt. Fungerar sådär om jag ska vara ärlig och inget jag skulle kunna göra jämt, men några veckor här och där går bra. Just nu brottas jag med att få min dygnsrytm i fas efter julens nattjobb. Inte så lätt som jag hade trott. Det har resulterat i nätter så korta som 2-3h. Ändå har jag klarat dagarna och inte varit trött. Det är något helt ovant för mig och jag kom på mig själv på nyårsfesten med att fundera på om det är så här det känns att vara frisk?
Att kunna flamsa, skratta, vara uppe sent utan att vara trött...

Sedan blev jag lite rädd att jag slagit över och blivit hypoman. Det vet jag ju inte heller hur det fungerar. Min läkare bara misstänker att jag skulle kunna bli det. Eventuellt har varit i vissa medicinhöjningar. Jag vet inte alls vad jag ska tro om detta. Nu börjar jag komma åter till trötthet och lågintensiv ångest, så livet är väl tillbaka i sina normala gängor igen. Jag kanske inte ska fundera så mycket helt enkelt.