sommarlov

Det har varit skönt med sommarlov, men nu börjar skolan igen.
Jag bestämde mig till slut att höja medicinen. Jag insåg att det skulle behövas om jag ska klara mig i höst. Lite bättre tror jag att det blev, men det kan vara placebo också. Det spelar ju egentligen ingen större roll vilket det är bara det fungerar.

Ibland funderar jag på om jag verkligen inte bara ska plocka fram den där som jag vill vara och övertyga mig själv om att det är den jag är. Glad, trevlig, bestämd och inspirerande. På ett sätt hade det varit skönt att bara vara en bekymmerslös karaktär. Men samtidigt vet jag att den depressiva sidan alltid kommer tillbaka. Jag kan inte lita på att livet håller och rädslan gör att jag inte kommer vidare. Till viss del har jag redan gett upp. Jag lever, men jag tror inte på livet. Det gör att jag hamnar i någon sorts vaacum. Världen är något jag existerar i. Livet är något som flyter förbi.

Skenhelig

Jag var i kyrkan söndags. Det var något jag sett fram emot, men när jag kom dit var det bara jobbigt. Jag kände mig inte alls i balans.

Dessutom är alla så snälla där. De ler och pratar med en och jag orkar egentligen inte svara. Eller i alla fall inte i söndags.

Det känns som att jag spelar teater. Jag ler och svarar artigt, men helst skulle jag vilja gråta och gå därifrån. Det känns så falskt. Jag känns så falsk och jag gillar det inte. Det känns som att jag ljuger. Det gör jag ju inte, det är svårt att ljuga när man bara pratar om sommarvädret, men det känns så.

Sedan kunde jag inte somna heller utan hjärnan gick på i full fart. Helt speedad. Jag satte mig och tittade på kort istället för att sova. Inte så smart, men bättre än att lyssna på mina tankar i alla fall.

Den där lugna veckan blev det ju inte mycket av och snart börjar skolan igen...