Kontaktperson

Nu har jag alltså en kontaktperson på öppenpsyk.
Hon var väldigt snäll och trevlig och tog sig tid att prata med mig en halvtimme. Även om vi kom fram till att vi inte ska träffas regelbundet fick jag ett telefonnummer och en mailadress, så jag kan höra av mig om jag behöver det.

Det var skönt. Jag trodde att hon skulle vara irriterad för att jag ville ha tid utan egentligt syfte. Annat än att älta diagnoser...

Så nu är det gjort. Jag är trött och förkyld, men jag har ett ansikte och ett nummer om jag behöver det. Läkaren har ju absolut inte tid med sådana vardagliga funderingar.

Äckligt!

Man ska inte blanda ihop sina mediciner med pumpakärnor och bita i dem. Medicin är otroligt mycket äckligare. Jag är fortfarande domnad i tungan efter misstaget...

Fy farao vad beskt och hemskt det var!

Över en natt

Det är märkligt det där.
Hur jag kan vara nedstämd på gränsen till depression i 3 veckor och sedan bara vakna en morgon och vara "normal". Jag förstår ingenting.

Det är ju ganska skönt, men jag blir inte klok på min tillvaro om det ska komma och försvinna så snabbt.

Jag har även ringt till psykiatrin och bett om en kontaktperson. Det kunde ju vara på tiden eftersom jag har funderat på det i mer än 1 år. Tyvärr hade jag ju inte mod nog att säga det till nya läkaren när jag var där, men nu har jag fått tummen ur. Återstår att se vart det leder.