Skoltrött

Kan det inte bara bli jullov?
Sedan borde jag hoppa av. Det finns inte en enda lärare som faktiskt tror att jag kan klara min examen. Då är det väldigt svårt att tro det själv och det är väldigt motigt att försöka plugga när jag ändå vet att jag inte kommer att klara det...
Mina klasskamrater är väldigt gulliga och stöttar mig, men det känns inte som att det räcker. Det är ju ändå lärarna som avgör om jag får betyg och referenser för att söka jobb sedan.

Jag hatar när människor säger till mig att jag inte kan, men jag äger ingen tävlingsinstinkt så jag kan inte göra något produktivt av det. Jag känner människor som blir arga och jobbar hårt för att överbevisa de som sagt att de inte kan. Jag orkar inte det. Jag blir mest nerslagen och inser/intalar mig själv att jag inte kan. Det är väldigt svårt att tro på sig själv när ingen annan gör det...

Tillbaka i dimman

Jaha, då var vi där igen.
Alla varningslampor blinkar och jag struntar i dem...
Två långa dagar till sedan ska jag försöka ta det lugnt.

Jag tror jag är allergisk mot julen. Jag får ångest av julsånger, granar och allt annat tjafs som hör till. Adventsljusstakar är ungefär det jag klarar av, så jag tycker att vi tar advent och sen kan vi hoppa direkt till trettondagen. Ok?

Det blev inte så farligt

Trots slarv med medicin. Det är bra då vet jag att det inte är någon panik om jag skulle glömma kvällsmedicinen nån fler gång.
Jag var lite yr och trött på eftermiddagen och kvällen, men det blev inte värre än så.

Medicinslarv

Jag glömde min medicin igår. Ska bli spännande att se vad det blir av det.
Fördelen hade ju varit att det är helg, men eftersom jag har saker att göra så hjälper det inte. Jag kan inte stanna hemma idag.

Det ska bli mycket spännande att se. Förhoppningsvis märker jag inget av det.

Höstlov

Det behövs ett höstlov.
Jag har gått på under hösten och gjort allt jag ska och ändå räcker det inte riktigt. Nu har det blivit lite nedstämt och jag har längtat efter lovet.

Bara det att jag vaknat av väckarklockan två dagar i rad tyder ju på att mina energidepåer börjar vara på upphällningen. Drömmer konstigt gör jag också. Tröttheten på dagen kan vara överväldigande. Det är ju lite pinsamt att somna på lektioner... Jag tror jag ska börja skriva upp i almanackan vilka dagar och vid vilka klockslag jag håller på att somna. Det kanske kan avhjälpas med lite mellanmål på utsatt tid?
Det tål att forskas i.

Jag gråter och gråter för att jag inte klarar proven och det går dåligt på praktiken.
Det är också en bra anledning till att jag behöver lov. För att stabilisera mig själv lite och få perspektiv på saker och ting.

Fullmåne

Jag drömmer så mycket konstigt nu. Jag skyller på fullmånen tror jag.

På senaste har jag varit med vänner och vi har gått till en stor grön byggnad. Där finns hissar som man åker för att ta sig in. Vi ska alltid upp till 12:e våningen. En gång kom vi upp. Där var det en stor foajé och längre in ett mycket trångt café.
Idag kom vi aldrig in. Jag stod i ett hörn i hissen och klagade på min hisskräck och när vi kom upp till 12:e våningen började hissen gå i sidled. Sedan blev den plötsligt en spårvagn och vi glömde att plinga så vi fick börja gå tillbaka rätt långt. Jag vaknade dock innan vi hann tillbaka så jag fick aldrig reda på om vi fortfarande var på 12:e våningen eller om vi hade varit tvugna att åka hiss igen...

Jag skyller på fullmånen.
Dålig sömn och konstiga drömmar.
Jag hoppas att jag orkar med skolan idag fast jag känner mig trött och illamående.

Jag kanske klarar det.

Terminen rullar på och jag klarar mig.
Meningslösheten har släppt, tröttheten också för det mesta.
Tänk om jag klarar hela terminen!

Enda molnet på min himmel är att min samtalskontakt inte kallat mig. Nu ville jag ju gärna avsluta och klara mig själv, men hon var rätt mån om att ha kvar mig. Då kan man ju fundera på hur svårt det ska vara att skicka en kallelse?
Jag gillar inte när människor säger saker som de sen inte gör. Det får mig att känna mig bortglömd.

Dessutom är det nya frågor som kommer upp när jag mår bra.
Jag kanske får se om skolkuratorn har tid. Hon är i alla fall ärlig med vad hon hinner och inte.

Medicinsänkning

Jag var hos läkaren förra veckan.
Han var stressad. Sådant irriterar mig lite. Jag hade velat säga mer, fråga mer, men han hade inte tid att lyssna och det märktes så väl.

Jag ska sänka min ena medicin. Det har inte ens gått en vecka och jag känner mig redan mycket ledsnare och mer sårbar. De små demonerna som hade försvunnit ut i kulisserna sitter åter på min axel.

Jag ger det två veckor, är det fortfarande sämre då så höjer jag igen.

Sömn

Jag såg ett väldigt intressant program nu på morgonen: "Dödstrött".
Det handlade om vad sömnbrist gör med människor. Har du möjlighet, se den!

Lite otäckt också med tanke på att jag har sovit halvdåligt i flera år...
Samtidigt som den ger mig en insikt om att jag kanske inte ska kämpa mig igenom dagen när jag är så trött att jag somnar på lektionerna. Det kanske är bättre att gå ifrån och ta 30min tupplur för att kunna vara mer med efteråt.
Jag ska försöka och se om det är genomförbart.

Dålig dag

Jag har en dålig dag och klockan är inte ens sju på morgonen.
Det kanske är därför dagen är dålig. Jag vaknar för tidigt, jag är trött men kan inte somna om.
Jag måste gå till skolan och jag är redan trött på den. Efter bara en vecka!

Det blir bra med läkarbesök i veckan.

Tröttheten är tillbaka

Det känns ju lite tråkigt.
Jag har inte ens gått en vecka i skolan och jag är redan lika trött som jag var innan jag gick på sommarlov.

Dessutom sover jag sämre med den nya medicinen.
Gnäll, gnäll, gnäll

Som tur är har suicidtankarna gått och gömt sig sedan några veckor tillbaka.
Allt är inte gnäll.

Skolstart

Idag börjar skolan och jag håller tummarna för att jag ska klara av hela terminen utan återfall.
Någon gång ska ju vara den första...

Kanske, kanske

Jag börjar tro att medicinerna fungerar, men jag törs inte riktigt hoppas förrän jag klarat minst en termin i skolan. Innan dess kan jag inte veta.

Så vad ska jag säga till läkaren när jag ska dit?
Jag vet inte. Att det verkar fungera, men att jag inte är säker. Så var det ju med de andra medicinerna också. De verkade fungera bra på sommaren, men sedan trillade jag tillbaka igen.

Jag saknar också svaret på varför? Varför har det blivit som det blivit? Vad har jag gjort för fel? Eller är det någon annan som gjort fel? Eller har alla gjort rätt, men det har blivit dåligt ändå?
Jag skulle behöva veta varför!

Sensommar

Tröttheten börjar komma ikapp mig lagom till skolan ska börja.
Det är ju inte så bra.
Jag försöker plugga, men jag somnar i böckerna och kan inte koncentrera mig. Tankarna vandrar och jag måste läsa samma sida om och om igen för att förstå.

Det bådar inte gott inför hösten.

Dagsstatus

Jag trodde att det var en bra dag idag.
Sedan gick jag till affären för att köpa mjölk och insåg att det var inte alls en bra dag. Ångestkänningar bara av att gå ut.
Då kan jag lika gärna gå och lägga mig igen.
Tyvärr har jag inte riktigt tid med det...

Min ångest är inte på något sätt svår. Jag kan göra det mesta med den molande i magen, men ingenting är roligt.
Det är egentligen ingen hemsk och jobbig känsla, men den lägger en dimslöja över allt jag gör.
Jag vet att jag egentligen behöver vila, men jag har förberedelser att göra och skola att plugga till. Även om jag inte kommer att kunna koncentrera mig så bra idag så behöver det göras. Min planering tål inte dåliga dagar för tillfället.
Dålig planering? O ja, men vad gör man när hösten närmar sig med stormsteg?

Dramatik

Igår var en allt för dramatisk dag för min smak.
Jag klarar inte av sådant som Oslo, mitt hjärta går sönder!

Ändå kan jag inte sluta titta på nyheterna.

trötthet-biverkning?

Jag har varit så otroligt trött några dagar nu.
Jag höjde medicinen i veckan och funderar på om det är biverkningar?
Det skulle kunna vara det. Jag har inte gjort för mycket. Jag har inte snurrat iväg. Till och med tvättmaskinen i huvudet har stannat.

Mobbing

Jag läste ett väldigt bra inlägg på Saaris blogg om mobbing.
Jag har stått på båda sidor, men kanske mest varit osynlig och någorlunda neutral.
Jag hade alltid minst en vän. Oftast flera, men vi gick inte i samma klass alltså umgicks vi inte på skolan trots att vi hade raster samtidigt. Vi umgicks desto mer efter skolan.

På högstadiet blandades klasserna och jag drogs med i en mobbing som pågått under hela låg- och mellanstadiet i en av de andra klasserna. Jag "hjälpte till" att mobba i kanske en månad innan jag insåg vad vi höll på med. Då tystnade jag.
Jag sa inte emot, men jag slutade vara elak. Vilket egentligen inte är bättre någonstans...
Numera är den mobbade och jag bra kompisar. Vi gick igenom mycket i slutet av gymnasiet och kom överens om att det inte börjat bra, men vi började om. Det var stort!

Jag var, som sagt, aldrig mobbad. Däremot blev jag lite osynlig på mellanstadiet. Från att ha varit en mycket bestämd tjej till att bli en mycket orolig tjej. Jag var inte överdrivet bra på något och depressionerna började komma krypande. Samtidigt som jag hade bra vänner och en fin familj. Det känns så delat och konstigt.
På högstadiet fick jag världens bästa vänner. De stod bredvid mig i vått och torrt och jag har dem kvar än idag. De stod ut med mina svägningar och de höll om mig när jag grät. De peppade mig när jag inte trodde på mig själv och de tvingade mig att äta när jag inte hade vett nog att göra det.

Jag inser att jag är lyckligt lottad!
Jag har vänner som alltid ställt upp för mig. Jag har inte alls varit lika duktig. Oftast har jag vikit undan och inte sagt något. Varken för eller emot påståenden om mina vänner. Jag är nog en ganska feg person.

Regn

Idag regnar det i större delen av södra Sverige.
Det passar mig perfekt. Då kan jag ta dagen i ett långsamt tempo, plugga lite och dricka massor med te.
När det är sol så "ska" man ju gå ut. Det har jag inte riktigt tid med. Jag behöver plugga, men jag är dålig på att läsa böcker. Jag kommer bara några sidor sedan är det antingen tråkigt eller så somnar jag. Det kanske hör ihop. Tråkig kurslitteratur = akut sömnighet.

Förutom de måsten som hela tiden ligger och gnager på mitt inre så är denna sommaren den bästa på mycket, mycket länge. Jag oroar mig redan för hösten. Veckorna går för fort och jag hinner inte med det jag vill göra. Jag vill inte att sommaren ska ta slut. Det är en stor utmaning att försöka leva i nuet. Att verkligen försöka att inte tänka på hösten.

Medicinslarv

Igår slarvade jag och glömde morgonmedicinen.
Jag märkte det till lunch då jag blev trött och yr, så nu vet jag det. Det är ingen bra idé att slarva med medicinen för jag mår därefter.
Tur att jag inte hade något viktigt för mig i alla fall. Jag kunde ta medicinen och lägga mig och sova en timme. Sen mådde jag bra igen. Lite segare än vanligt kanske.

Idag ska jag försöka ta tag i skolarbetet. Jag saknar ju ett par prov som jag ska göra i höst istället och då är det väl bäst att plugga så jag klarar dem.

Lycka?

Den nya medicinen verkar fungera.
Jag är piggare och gladare än på många, många år.

Bra medicin, eller sommarlov. Det kan vara vilket som.

Dock är det jobbigt att somna när hela huvudet surrar. Det känns som att jag har en tvättmaskin i hjärnan. Trots det kan jag inte hitta några trådar att "acceptera och låt gå". Det finns inga tankar, bara surr och snurr.
Lätt stressande.
Är det en biverkan kan jag ta det. Det är bättre än depression.

Sömn

I natt sov jag gott!
Det är första gången på länge. I vanliga fall vaknar jag tidigt, alldeles för tidigt.
Eller så vaknar jag massor med gånger under natten eller så drömmer jag så livligt att jag knappt vet vad som är på riktigt och inte.

Men i natt sov jag gott.
Kan det ha berott på dansen kring midsommarstången och släpandet på ungar?
Jag kanske skulle dansa runt stången oftare.
Eller också berodde det på den stora middagen vi åt sent på kvällen.

Jag är tröttare än vanligt, men jag hoppas att den goda sömnen kan vara en ny trend. Det skulle behövas lite återhämtning efter en stressig termin.

Är detta möjligt?

Jag mår bra, fast jag vaknade med ångest.
Är det ens möjligt?
Jag är inte särskilt trött, jag är inte uppgiven.
Jag är kanske lite stressad.
Jag har ångest.

Jag visste inte att det kunde vara såhär.

Bättre kanske

Det känns bättre.
Jag är inte lika trött, ledsen och orkeslös.
Vilket skrämmer mig lite för fallet blir så mycket längre ju högre upp man är.

Jag litar inte på livet. Jag vet att det rasar utan förvarning när man minst anar det. Därför är det lika delar skrämmande och skönt att jag faktiskt mår bättre.

Alla prov är klarade och godkända för denna terminen. Nu väntar ett långt, händelsefattigt sommarlov. Jag ska försöka ladda mina batterier utan att gå i dvala. Det är svårare än man kan tro.
Ofta när jag är ledig försvinner tiden. Jag äter frukost och sedan är det dags för middag. Var tiden däremellan tagit vägen har jag inte en aning om.
Jag går i en annan takt än resten av världen. Det är det som till och från gör mitt liv svårt.

Funderingar

Hur märker man att en medicin fungerar?
Nu har jag ju bara tagit den nya i en vecka och det är långt kvar till dosen jag "ska" ha. Jag kanske inte får vara så otålig...

Men det känns som att mitt huvud ska explodera av alla tankar och all stress som springer runt där. Jag önskar att mindfullness fungerade!
Att det faktiskt kunde lämna ett lugn efter sig och inte bara någon form av brottningsmatch medan jag försöker göra övningarna. Jag kan andas lugnt även då jag har ångest. Det gör varken till eller från.
Hur får jag andra att förstå det?
Hur får jag mig själv att förstå vad som händer?

Jag skulle vilja ha paus från livet.
Inte sommarlov, sommarlov är stressande, utan paus. Bara frysa hela världen och gå omkring precis som i kaffereklamen. Tror att det var kaffe i alla fall... reklam var det hursomhelst.

Snurr, snurr, snurr...
Jag vill sova, jag vill vila, jag vill ta det lugnt utan att ha dåligt samvete för att jag inte fixar med skolarbete!

Ny medicin

Jag var hos läkaren igår.
Ny medicin som ska försöka stabilisera mitt mående. Så jag slipper svänga från dag till dag.
Någon form av "anti-bipolär-medicin". Fast jag är inte bipolär för jag har inga maniska skov...

Nåja, hjälper det så är det bra.
Hjälper det inte, så är det ju bara att sluta med medicinen igen...

Nu ska jag ha långhelg och inte bry mig så mycket. Sedan kommer sista rycket i skolan innan sommarlovet.

Bra helg

Jag har haft en helt fantastisk helg.
Detta har visserligen resulterat i för lite sömn, men just nu bryr jag mig inte om det. Visst, risken finns att det slutar med en krasch men den risken får jag ta.

Jag är väldigt speedad. Pratar massor och gör flera saker samtidigt.
Jag är inte ens trött!
Igår kväll funderade jag på att städa istället för att sova, men logiken lyckades vinna och jag låg kvar i sängen och somnade så småningom.

Det är spännande att vara så full av energi, men jag fasar för när min kropp kommer på att jag egentligen inte har all energi jag gjort av med...

Trötthet

Det har varit ett mindre kaos på skolan i två veckor.
Ingen som vet när och var vi ska eller inte ska ha lektioner och scheman som ändras hela tiden. Min hjärna exploderar av sånt.
Dessutom prov på det...

Nu är jag så trött, så trött, så trött.
Ändå är det flera dagar kvar på denna veckan...

Jag hoppas också att läkaren hittar på någon ny medicinering nästa gång jag är där.
Den jag har nu gör varken till eller från. Jag får mina svackor ändå och jag orkar inte riktigt med det längre.

Dålig vecka

Förra veckan var en dålig vecka.
Nu är det ny vecka och nya tag.

Jag lät min destruktiva sida tala hos KBT-tanten och hon ville träffa mig med tätare intervall. Ändå är jag inte sjukare nu än innnan. Jag hade en dålig vecka.
Destruktiviteten och tankarna finns alltid där... de bara råkade komma fram sist.

Nåja, det kanske leder någonstans. Har jag tur får jag byta mediciner. Det hade varit fint med något som fungerar bättre, som kan ta mig till en "normal" nivå och inte bara min normala nivå.

Dag 30 - Mina förebilder

Jag har inte direkt några.
När jag var yngre tyckte jag att det var lite konstigt med folk som hade idoler... Jag förstod liksom inte vad det skulle vara bra för.

Jag kan beundra vissa människor, men förebilder... nej, jag vet inte.

Dag 29 - Min favoriträtt

När jag är deprimerad vill jag inte äta alls.

När jag är "vanlig" har jag inte heller något större matintresse. Jag är glad för det mesta som någon annan lagar...
Men hasselbackspotatis är ju aldrig fel.

Jag har varit halvvegetarian i omgångar, men det har alltid slutat med att jag gått ner för mycket i vikt så jag har fått sluta. Det var ju dagens bantningstips ser jag. Det kanske är så jag ska göra för att komma i mina kläder som av någon anledning krympt...

Mattidningar är ju inte heller för mig. Jag bläddrar snabbt förbi all mat och tycker det ser jobbigt ut, sedan fastnar jag vid efterrätterna och vill laga allihop.

Dag 28 - Det här saknar jag

Jag vet inte.
Rent materiellt saknar jag ingenting.

Känslomässigt saknar jag en framtid och en framtidstro.

Att ha vännerna lite närmare hade ju inte varit fel heller. De är spridda över sverige och världen.

Jag kan också få en rent grym hemlängtan ibland. Jag saknar Norrland!
Ljuset på sommaren, snön på vintern, närheten till släkten, dialekten...

Dag 27 - Min favoritplats

Min favoritplats är sommar vid sjön.
Där finns sandstrand, grillplatser och gott om träd att luta sig mot.
Att bara sitta där och grilla pinnbröd medan solen går ner bakom träden är vila och lugn. Fantastiskt!

Här finns ingen sjö, bara havet och det är inte lika lugnt...

Dag 26 - Mina rädslor

Jag är mest rädd för mig själv faktiskt.
Andra har fobier, men jag vet att det farligaste som finns är jag och min sjukdom.

Dag 25 - Miljö

Undrar vilken miljö som menas?
Naturen, hemmiljön, skolmiljön eller någon helt annan miljö?

Oavsett vilken, så är alla miljöer viktiga för oss.
Jag brukar säga att jag är mer estet än jag vill kännas vid. Jag klarar inte av fula miljöer. Fula hus, fula vägar...
Ofta kan jag stänga in mig själv i en bubbla och låtsas att jag inte ser det som är fult, men det tar energi från mig.

Jag tänker ofta att jag ska bli bättre på att ta hand om vår stora miljö, naturen. Försöka handla mer ekologiskt och närproducerat. Vara duktigare på att sopsortera och släcka lampor. Inte duscha så länge och så varmt...
Jag orkar ett tag, sedan faller jag tillbaka igen. Men jag tänker inte ge upp. För tillfället är det sopsorteringen som fått sig ett uppsving. Man kan sortera nästan allt och det mesta är plast. Min kommun har dessutom börjat samla in all plast i samma kärl, så jag behöver inte hålla reda på vad som är hård- eller mjukplast. Det underlättar betydligt och jag sorterar duktigare nu än innan.
Hejja mig!

Dag 24 - Det här får mig att gråta

Oftast trötthet.
Den liksom övermannar mig så att jag tillslut inte kan göra annat än att gråta.

Jag gråter också när jag blir arg. Det är inte så praktiskt för det är ingen som tar mig på allvar då och förstår att jag är arg.
Jag förstår dem, men det gör mig ännu argare...

Fast nu kan jag knappt gråta längre. Jag tror att det är något medicinen tagit bort. Jag har liksom inga känslor kvar. Fast jag kan skratta ibland utan att behöva låtsas, så någon nytta gör väl medicinen antar jag.

Dag 23 - Det här får mig att må bra

Det var en bra fråga, men vänner är ju något som hjälper mycket.

Att pyssla i trädgården är också något som jag mår bra av. Det är så skönt att bara gräva och se hur det växer. Till och med att rensa ogräs är rogivande.
Däremot är jag lite dålig på att komma ihåg att vattna, så det är inte alltid det växer sådär jättebra, men jag försöker komma ihåg så gott det går.

Dag 22 - Det här upprör mig

Det finns mycket som upprör mig.
Oftast är det människor. Idioter!
Det finns så många elaka, dumma och korkade människor i denna världen, så ibland undrar jag vart alla kommer ifrån.

Vad är det för fel på lite vanlig vänlighet?
Empati och respekt verkar vara rena utomjordiskan för vissa.

Vi har en tjej på skolan som pratar så mycket skit. Hon skvallrar och sladdrar så mycket att ingen tar henne på allvar längre. Ingen ger henne förtroenden för alla vet att det inte stannar hos henne. Jag undrar om hon förstår själv hur illa andra tycker om henne? Hon skulle ju bara behöva bita sig i tungan då och då för att bli en mycket uppskattad och omtyckt tjej.
Undrar om hon förstår det?

Jag orkar i alla fall inte lyssna. Jag blir bara irriterad och arg.

Dag 21 - Detta ångrar jag att jag inte gjort

Det underlättar kanske att läsa alla rubriker innan man skriver och tolkar...
Detta skrev jag ju om under vad jag ångrar att jag gjort eftersom jag ångrar väldigt lite. Det som är gjort är gjort och det går inte att ändra på. Möjligtvis kan man be om förlåtelse om man gjort något dumt.

Jag har redan berättat vad jag ångrar att jag inte gjorde.

Mina demoner brukar vara arga för att jag fortfarande lever. De anser att jag borde gjort något åt det för många år sedan. I mina svaga stunder är jag beredd att hålla med.

Dag 20- Mina hobbies

Jag gillar att pyssla.
Ibland har jag svårt att sätta mig, men till och från är jag mycket effektiv. Ofta har jag en ljudbok i öronen och går helt in i min egen värld.
Broderier, scrapbooking, stickning, virkning, sömnad. Efter behag och lust.

Innan jag får en depression börjar jag ofta på stora projekt. Jag är så oerhört rastlös, så jag måste göra något.
Jag tror att kroppen förstår vad som är på gång och vill inte utan försöker skjuta bort det genom att göra saker. Det är ett bra sätt att lugna ner sig att låta fingrarna jobba. Viss koncentration behövs ju också och det tystar ju det värsta surret i huvudet.

Jag gillar också att gå i trädgården och pyssla. Det är så lugnt och skönt där.
Jag är inte särskilt bra på att odla, men några tomater brukar det bli och lite blommor. Trädgården finns ju mest till för att jag ska kunna fika där och ta siesta i solen.

Dag 19 - Detta ångrar jag att jag gjort

Jag brukar alltid säga att det man ångrar mest är det man inte gör.

Jag ångrar att jag inte gick fram och hälsade på J när jag såg henne i min stad. Jag kunde ju i alla fall frågat om det inte var hon, för jag vara bara nästan säker. Nu finns hon inte mer och jag får inte någon fler chans...

Det mesta jag ångrar har med andras död att göra. Jag undrar varför det är så svårt att prata om?

Dag 18 - Något som räddat mitt liv

Mina vänner!
Helt klart. Jag vet inte vart jag varit utan dem. Om jag varit alls.

Fantastiska människor som accepterar mig och tycker om mig för den jag är med alla mina fel och brister.

Dag 17 - Mitt favoritminne

Jag har många bra minnen.
Lite överraskande då jag oftast tycker att jag inte minns något...

Något av det bästa är studenten. Att känna att jag klarade det!
Att inse att jag aldrig behöver träffa min klass igen om jag inte vill.
Det var en natt av glädje, kramar, dans och glada vänner. Min klass såg jag inte röken av när jag väl lyckats ta mig till mina vänner.

Sedan en lång promenad med mina bästa vänner och te i ett kök fram till första morgonbussen hem.

Dag 16 - Döden och livet därefter

Eftersom jag är kristen tror jag på himlen.
Jag har dock vissa problem med detta. Tänk alla miljoner människor som dött sedan människan uppfanns. Borde det inte vara väldigt trångt i himlen?

I övrigt har jag alltid sett döden som en befrielse. Det låter inte så sunt när jag ser det sådär i skrift, men så är det för mig. Att bara försvinna är som en dröm för mig. Med betoning på dröm. Jag skulle tro att jag blir 100 år gammal tillslut... Jag har bra gener att gå på.

Jag har inte helt uteslutit återfödelse, men det brukar jag inte tala så högt om när jag är i kyrkan :)

Dag 15 - Mina drömmar

Jag hoppar över denna så länge.

Dag 14 - Institutioner

Har jag ingen större erfarenhet av.

När jag gick på gymnasiet brukade vi skoja om institutionella gardiner. De är nästan alltid fula med stora konstiga mönster. Sådant som hänger på skolor och vårdcentraler. Detsamma med konsten. Fullständigt meningslös bara för att den inte får provocera någon eller sticka ut.

Man kan ju fråga sig vad som skulle vara så provocerande med enfärgade gardiner?

Estet som jag är håller jag mig så långt borta som möjligt från allt vad sjukhus heter. De få gånger jag hälsat på vänner där har jag fått ont i ögonen. Det är märkligt hur ett tråkigt och fult rum kan orsaka närmast fysisk smärta i mina ögon...

Det var också det främsta argumentet jag hade mot att bli inlagd i början av min resa. Såhär i efterhand kan jag känna att det nog hade varit bättre om jag förhållit mig lite mer positiv, så att de kanske kunnat lägga in mig och jag kunde fått medicin och hjälp fortare. Men just då kunde jag inte föreställa mig något värre än att måsta sitta och titta på fula saker dagarna i ända.

Dag 13 - Den här veckan

Det är ju passande att skriva om det nu när det är fredag.

Veckan har gått på som vanligt med skola, skola och skola. Där får jag även min dagliga dos socialt liv. När jag väl kommer hem är jag trött och sitter bara i soffan.

Jag är ju trött i skolan också. I tisdags höll jag på att somna på en lektion. Det var riktigt jobbigt. Jag kunde liksom inte stå emot, ögonen gick bara i kors.

Jag har även varit lite stressad, så i måndags skrev jag en lista på saker som behöver göras och portionerade ut det på dagarna. I tisdags var det dammsugning, igår tvätt och disk och idag ska jag ta tag i återvinningen som svämmar över...
Det känns mer överkomligt om jag bara behöver göra en eller två saker/dag. Då blir det gjort! Annars springer jag mest omkring och börjar på allt, men slutför inget. Alternativt blir jag övermannad av allt som ska göras och fastnar i soffan.

Dag 12 - Kärlek

Det är svårt med kärlek.
Jag har en mycket fin människa att dela livet med, men på sistonde har jag distanserat mig mer och mer. Det oroar mig lite...

Sist vi sågs fick jag känslan att det var sista gången någonsin. Så är det ju inte och så vill jag inte att det ska vara, men jag tror att det är en varningssignal att ta på allvar. Jag vill inte kasta bort en bra människa och många fina år nu när jag äntligen har hittat någon som är bra.

Någon jag litar på och älskar. Någon jag varit otroligt kär i på ett rätt pinsamt sätt faktiskt :)

Dag 11 - Mina syskon

Är bara ett.
En liten syster. Eller liten och liten... 3 år yngre än mig.

Hon är en frisk fläkt de få gånger jag träffar henne. Hon bor ju kvar i Norrland med resten av släkten.
Vi har en del gemensamma intressen, men hon är ute på krogen mycket mer än vad jag är och hon har ett socialt kontaktnät som heter duga. Otroligt öppen och nyfiken är hon och hon får vänner vart hon än vänder sig.
I det är vi rätt olika hon och jag.

Dag 10 - Min framtid

Här blev det svårt.

Jag antar att jag kommer att jobba med det jag utbildar mig till. Kanske inte på heltid, men jag får förhoppningsvis lön så att jag klarar mig ändå.

Gifta mig? Skaffa villa, vovve, volvo och barn?
Antagligen, men jag har egentligen ingen lust och inget hopp.

Det är när jag funderar över framtiden som ångesten kommer.
Det är när jag funderar över framtiden som jag inser att jag fortfarande är sjuk, även om jag är mycket friskare nu än förut.
Att leva i nuet är egentligen inget problem. Det går på rutin, le och se glad ut. Det är vetskapen att jag ska fortsätta leva så som är jobbig.

Jag flyr, men eftersom jag inte vet vad jag flyr ifrån blir det svårt att göra något. Att möta mina rädslor då jag knappt har några eftersom jag inte orkar bry mig om att vara rädd...

Dag 09 - Min tro

Med risk för ett långt inlägg...
Jag är kristen, passar det inte så sluta läsa nu!

Jag har alltid haft en dragning till Gud. Sökt och letat sedan jag var liten.
I och med konfirmationen blev jag upptagen i en fantastisk gemenskap som räddat mig på många sätt. Jag fick vänner som accepterade mig för den jag var!

Jag tillhör Svenska kyrkan (enligt vissa är man inte kristen då...) och trivs bra där, men jag har insett att det är mycket stor skillnad på kyrkan beroende på var man bor. I Norrland fanns församlingar där jag passade in. Accepterande församlingar där predikan kan bestå av att prästen skapar en lerkruka.
Här i södern handlar det mer om skuld och skam...

Min Gud är kärlek.
Kärlek som jag fått i överflöd i mina Norrländska församlingar. Kärlek som saknas i några av de sydländska...

Jag tror inte att det är Gud som gjort mig sjuk. Jag tror att det finns mycket i livet som är just livet.
Gud lovar oss en bättre värld efter denna. Jag kan bara hoppas att det händer snart.

I mina sämsta stunder brukar jag be om jordens undergång. Det skulle vara skönt med en ny värld!

Dag 08 - Arv

Arv?
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an den rubriken...

Visst, jag kan se mönster i min släkt som stämmer med min sjukdom. Framför allt på mammas sida av släkten.
Men jag ser också mycket som inte alls har med saken att göra.

Jag hoppas att jag har ärvt många gener från pappas sida av familjen. Där är de pigga när de blir gamla och ingen demens så långt ögat kan nå. Det hade varit skönt att veta vad man heter och vart man bor även då man passerat 75 om man får leva så länge...

Dag 07 - Min bästa vän

Jag har en fantastisk vän!

En vän som hållit om mig när jag gråtit.
En vän som skrattat med mig och ordnat roliga fester.
En vän som tvingat mig att äta och varit riktigt, riktigt jobbig.
En vän som förstår vad jag tänker.
En vän som avslutar mina meningar och jag hennes.
En vän som brottas med egna sjukdomar och plågor.
En vän som tvingar mig att prata och tala om vad jag känner.
En vän som jag delat livet med.

Världens bästa vän!

Dag 06 - Mina föräldrar

Ja, vad ska jag skriva om dem?
De är den första generationen akademiker från bondesläkter.
Mamma jobbar inom IT och pappa inom vården.

De bor i samma stad i Norrland, men är skilda och omgifta båda två.
Jag har därmed några bonussyskon som jag knappt känner.

Jag skulle beskriva min relation till dem som skaplig. Inte jättebra, men absolut inte dålig. Jag kan prata med dem om mycket. De ställer upp om jag behöver hjälp på olika sätt. De är bra föräldrar helt enkelt.

Dag 05 - Min dag

Min dag.
En ganska typisk dag har jag haft idag.
Jag vaknade, åt frukost, gick till skolan, hade lektioner, åt lunch, mer lektioner, pratade med klasskamrater, gick hem, drack te och nu sitter jag och funderar på att laga middag. Sedan blir det antagligen titta på tv och surfa runt på internet innan det är dags att sova.

Mitt liv är väldigt mycket rutin, vilket jag tycker är skönt. Så fort jag ska börja vara spontan eller utsättas för andras (dåliga) planering känns det som att huvudet ska explodera.

Dock är jag väldigt lättpåverkad av andras känslor och sinnesstämmningar.
Idag innan jag gick hem var det full sjögång på skolan. Det är så om man går på en för liten skola så blir en liten fjäder ett helt duntäcke innan dagen är slut. Är det dessutom så att det finns människor som tar droger av den ena eller andra anledningen blir det ju än värre. Jag hoppas att de får hjälp denna gången för sist samma människor hade problem gjordes ingenting...

Därför skulle jag nog behöva sitta och andas en stund för att skaka av mig de sista timmarna i skolan.

Dag 04 - Tvångstankar

När jag mår ok har jag inga tvångstankar.
När jag är deprimerad handlar de om att det ska börja brinna när jag sover.
Det är rätt jobbigt att vara tvungen att kliva upp flera gånger per natt för att gå runt i lägenheten och kolla att allt är ok.

Jag vet att det bara är tankar. Jag har försökt att motarbeta dem. Att övertyga mig själv om att allt är lugnt, men det har ändå slutat med att jag har klivit upp...
Men som sagt, bara när jag är sjuk.

Nu har jag husdjur också, så jag litar på att de väcker mig om nåt är fel.
Det är faktiskt lite tryggare så.

Dag 03 - Mina mediciner

Varför är människor så intresserade av mediciner?
Flest vinner?

Jag har ett SSRI-piller som fungerar hyfsat. Jag har höjt några gånger och det är lika obehagligt varje gång.

Innan jag fick medicin var jag helt emot. Nu tror jag att det är bra för mig, men jag skulle vilja ha något som verkligen fungerade. Något som gjorde så stor skillnad att jag kunde säga att medicinerna förändrade mitt liv. Jag funderar på om jag ska ta erbjudandet från min läkare och testa en annan medicin, men samtidigt gillar jag inte tanken på att byta. Världen blir så konstig när man ökar eller minskar medicinen.

Dag 02 - Mina diagnoser

Jag har ju bara en diagnos. Är jag mindre värd då?
Ibland verkar det som att människor samlar på diagnoser, ju fler desto bättre...

Jag har recidiverande depressioner (F33)
Återkommande med andra ord. Fick min första någon gång när jag var 12-13år gammal, men det förstod jag ju inte då. Jag har nog inte förstått att det varit så förrän nu. Nu kan jag se alla mönster och hur mycket det förstört för mig i form av dålig självkänsla.

Det har ställt till det, men jag har klarat mig rätt bra genom livet ändå. Det är först nu på senare år som depressionerna verkligen blivit så djupa att det har blivit farligt.
Det är också först nu under senare år jag har förstått att jag är sjuk och fått hjälp.

Eftersom detta gör mig väldigt trött brukar jag inte orka skriva långa inlägg. Jag orkar heller inte läsa långa inlägg. Detta gör att mina inlägg brukar sluta lite abrupt har jag märkt...

Dag 01 - Om mig

Kvinna med mål att få en yrkesutbildning. Jag har 1½ år kvar och det känns som en evighet, men det känns ännu värre att ge sig ut på en arbetsmarknad efter det. Säga vad man vill, men skolan är i alla fall ganska flexibel. Det har jag inga som helst förhoppningar om att arbetslivet kommer att vara.

Jag kommer från södra Norrland. Ja, Norrland med stor bokstav, det är en helt annan sak att bo i södra Sverige där jag bor nu. Annat klimat, andra traditioner, annat språk...
Ibland drabbas jag av hemsk hemlängtan, men vad gör man inte för skola och jobb? Jag har bott här nere så många år nu att jag börjar tro att jag aldrig kommer att flytta tillbaka.

Jag är mer kattmänniska än hundmänniska och mer estet än matematiker.

Presentation

Jag tänker att jag ska försöka mig på en presentation som går runt på diverse bloggar. Hur jag lyckas med detta och fortfarande vara någorlunda anonym vet jag inte. Jag kanske tröttnar på att vara anonym till slut...

Jag kommer absolut inte lyckas publicera något varje dag. Det skulle vara att sätta för stor press på mig själv, men så småning om kan jag nog hinna igenom listan. Om jag inte tröttnar innan dess. Jag är bra på att påbörja saker, men sämre på att avsluta dem...

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Mina diagnoser
Dag 03 – Mina mediciner
Dag 04 – Tvångstankar
Dag 05 – Min dag
Dag 06 – Mina föräldrar
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Arv
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Min framtid
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – Kärlek
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Institutioner
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Döden och livet därefter
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Något som räddat mitt liv
Dag 19 – Detta ångrar jag att jag gjort
Dag 20 – Mina hobbies
Dag 21 – Detta ångrar jag att jag inte gjort
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bra
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Miljö
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Min favoriträtt
Dag 30 – Mina förebilder

Ännu en vecka...

...går mot sitt slut.
En seg vecka. Jag har sovit och sovit och sovit.
Är lika trött ändå.

Så nu struntar jag i att sova. Det är lika bra.
Det känns bättre att vara trött för att jag inte sovit än om jag sovit mycket.

Mindfullness, visst. Fungerar om man vill sova.
Jag orkar inte riktigt ta till mig det. Jag orkar inte riktigt ta till mig något just nu. Bara flyta med, le och se glad ut. Det går väl över...

Sömnbrist

Jag som börjat sova så bra efter medicinhöjningen. Eller i alla fall sedan den stabiliserat sig. Nu har jag haft tre nätter med dålig sömn.
Jag vaknar vid fyra på morgonen och till det vaknar jag flera gånger under natten av att allt är varmt och klibbigt. Fast när jag ska somna fryser jag så att jag inte vet riktigt vad jag ska göra av mig själv...

Nåja, nu blir det helg. Jag får väl sova på dagarna så länge.
Det är mindfullness bra för. Någon som pratar sävligt i mina öron när jag ligger ner är väldigt sövande. Synd bara att jag vaknar igen...

Skitväder och blåsigt är det också, nej ingen vidare dag. Jag ska gå till skolan och se om jag kan hitta någon som kan pigga upp mig.

Mindfullness

Nu har KBT-tanten kommit på att mindfullness kanske skulle fungera bättre på mig eftersom jag har en tendens att stänga av och försvinna när saker blir jobbiga.
Jag är skeptisk som vanligt...

Kroppsscanning har jag ju använt sedan högstadiet om jag haft svårt att somna. Jag tycker att jag behärskar det ganska bra.
Meditationerna där det handlar om att titta på tankarna och släppa dem avskyr jag. Jag vill inte titta på mina tankar, jag vill att det ska vara tyst i mitt huvud! Nåja, jag får väl ge det några försök.

Någon stans i mig finns det fortfarande en liten demon som motarbetar allt jag försöker ta mig för. Den är fortfarande övertygad om att det inte spelar någon roll vad jag gör, jag kommer att trilla dit igen för det gör jag alltid.
Det finns en anledning till att jag inte vill höra vad jag tänker...

Snurrigt

Igår snurrade det i huvudet när jag skulle sova.
Från den tröttaste dagen på länge till den piggaste på länge. Denna veckan har verkligen varit berg-och-dal-bana.

Just nu är nog skolan mitt största problem. Jag hinner med nu när jag går på halvtid, men det är inte så mycket mer.
Jag har fortfarande ångest när jag går dit på morgonen.
Jag orkar fortfarande inte äta ordentligt när jag kommer hem på kvällen.
Och snart är det lov och efter det ska jag gå upp på 75%. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vet inte ens OM det går...

Och jag borde verkligen inte fundera över detta nu. Det är ju flera veckor kvar...

Trött

Jag hade sett fram emot att sova idag eftersom jag hade en så trött dag igår.
Men vad får jag? Jag har inte sovit såhär dåligt på flera veckor.
Tur att jag har hemmadag idag. Jag ska göra mitt allra bästa för att inte tänka på skolan och inte göra skolsaker.
Det är svårt, men jag ska göra mitt bästa.

Sedan hoppas jag att jag ska ha ro att sova en stund under dagen. Det skulle vara skönt. Världen blir så mycket snällare om jag inte är så trött.

Ett framsteg är i alla fall att jag kunde vila i min trötthet igår. Jag försökte verkligen acceptera att jag var trött och inte pressa mig själv så hårt i skolan. Det gick nästan.

Skola

Första skolveckan avklarad.
Halvtid blir det. Det tyckte min läkare lät sunt och jag tackar och tar emot.
Jag behöver verkligen komma i fas med mig själv.

Jag hade ett mycket intressant samtal med KBT-tanten i veckan. Mina två sidor kom verkligen fram och slogs och jag ville bara gråta, fast det gjorde jag inte. Det kanske jag borde gjort?
Jag tycker i alla fall att jag fick fram hur problematiskt det kan vara i mitt huvud när två lika logiska sidor står mot varandra. Jag vet vilken som har rätt, men känslorna håller med den destruktiva sidan och den del som har rätt innebär ju också att jag är sjuk och jag har väldigt svårt att acceptera det.
Fast egentligen vet jag ju att det är sant...

Oxveckor

Det påstods på tv i morse att dessa veckor fram till påsk kallas oxveckor för att de är så jobbiga och tunga. Jag håller inte med. Tiden kring advent är värst, särskilt som det var många år sedan jag såg fram emot julen...

Nu börjar det tunga arbetet med att gå i min egen takt.

Skolan började igår och jag känner redan hur stormen i huvudet har tagit fart. Stress med stora bokstäver!
Jag har sjukanmält mig hos FK idag och jag hoppas att min läkare kan skriva ett intyg så jag kan få lite avlastning. Börja lugnt och sedan öka istället för att springa fort och sedan falla handlöst.

Jag ska i alla fall försöka!