Medicin igen

Jag klantade ju till medicinen förra veckan.
Ringde till öppenpsyk och de sa att jag bara skulle börja ta den jag missat, utan upptrappning... så denna veckan har varit trött. Otroligt trött!
Biverkningar, javisst, men jag hoppas verkligen att det går över. Jag ska börja jobba om några veckor och det skulle bli så otroligt tungt om jag ska vara såhär.

Läkartid

Jag har fått en läkartid i nya landstinget, kors i taket!
Det tog bara 6 månader...

Medicinerna blev fel förra veckan med illamående och huvudvärk som följd. Nu chockhöjer jag den jag glömt med trötthet och huvudvärk som följd... Är huvudet dumt får kroppen lida. Jag hoppas bara att jag slipper de allvarliga biverkningar man kan få om man sätter in den för fort.
Givetvis ringde jag rådgivningen på psyk när jag insåg vad jag hade gjort. Tagit fel kvällsmedicin i en vecka är inte att rekommendera. Rådgivningen tyckte att jag kunde sätta in alla mina 100mg på en gång eftersom det var så låg dos. När jag började med den ökade jag med 25mg varannan vecka, så jag hoppas att jag klarar detta.

Det är lugnare i huvudet i alla fall och jag sov till kl 7 i morse istället för att vakna kl 5. Tänk vad en liten tablett kan göra.

Medicinhöjning

Jag känner mig lite som en jojo i min medicin. Jag sänkte i början av sommaren för att jag börjat få problem att hålla isär dröm och verklighet. Nu höjer jag igen eftersom jag är så trött så jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

Som alltid då jag höjer sertralinen så är jag smått överaktiv. Tankarna studsar på kvällen då jag ska sova och jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen.

Ännu ingen läkartid i sikte. Jag skulle hållit mig kvar i det förra landstinget, helt klart.

Väntlista

I nya staden är det tydligen så att om man inte kan komma på den tid man blivit tilldelad (jag var tillbaka i gamla staden och gjorde prov) så hamnar man på väntlistan...
Hur lång den listan är framgår inte. Om man får slut medicin under tiden man väntar ringer man rådgivningen så ser de till att man får ut ny medicin.

Med tanke på att det enda de vet om min medicinering är det som står i remissen så kan det ju bli spännande. Nu har jag ju visserligen sänkt medicinen så den stämmer med det som står, men får jag ett jobb eller börjar i skolan igen kan det ju mycket väl hända att jag höjer på eget bevåg och det syns ju inte i remissen.

Nä, jag är mest trött nu. Åska i luften tror jag att jag skyller på idag.

Medicinsänkning

Jag har sänkt den ena medicinen till det som står på remissen. Både för att det ska bli enklare för den läkare som jag ska få träffa, någon gång... Jag står på väntelista på öppenpsyk i denna staden eftersom jag inte kunde ta tiden jag fick först.

Det trevliga är att mina drömmar blir mindre verkliga. Jag har inte alls lika svårt att skilja på dröm och verklighet längre. Det är väldigt skönt.

Jag hoppas att depressionen håller sig i schack även med mindre medicin i kroppen. Det borde gå.

Ångest

Helt omotiverad ångest har hemsökt mig den senaste månaden.
Eller helt omotiverad är den kanske inte. Jag har 3 prov att göra och jag är lite för trött och slö för att orka plugga ordentligt. Plugga med björkpollen yrande runt huvudet är ingen höjdare...

Som vanligt är det ingen förlamande ångest som jag har förstått att andra kan ha. Den bara maler runt i bröstet och trycker ner mig. Till och från får jag svårt att andas, men dum som jag är tycker jag inte att det är så väldigt  läskigt för jag vet ju vad det beror på.

Jag vill bara sova och vakna i höst med proven och hela skolan avklarad.

Ångest

Jag märker att jag har mer och mer ångest.
Inte sådan förlamande utan en molande, uttröttande ångest. Det tar emot att göra saker. Jag behöver ljud omkring mig och ständig disktraktion för att slippa känna. Jag tvingar mig själv iväg på aktiviteter, men jag vill egentligen inte. Det brukar bli bra när jag väl kommer dit och aktiverar mig, men vägen dit är hemsk.

Just nu skulle jag gärna vilja att den där remissen kunde komma fram och gå igenom. En samtalskontakt hade underlättat, men jag känner mig inte tillräckligt nere för att ringa och försöka tjata. Jag orkar inte ringa och tjata heller. Bara tanken på det ger mig ångest...

Det kanske är lika bra att ta påsk och vakna lagom till sommaren.

Journaler

Eftersom jag ska flytta fick jag ut mina journaler för att ta med till nya staden.
Jag hade bestämt mig för att läsa dem, jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Trots det var det läskigt att sitta där med kuvertet i handen.
När jag hade läst klart konstaterade jag att det inte var så farligt. Mest pladder om vad vi pratat om när vi träffats. Massor med bedömningar om att jag inte hade någon suicidrisk, vilket ju är sant eftersom de gånger det var nära hade jag ingen kontakt med psykiatrin.

Det mest intressanta är att min läkare börjar fundera på ny diagnos. Bipolär 2.
Men jag har ju inte haft några manier/hypomanier. Detta får mig ju att rannsaka mig själv och fundera. Kan jag haft någon hypomani när jag var tonåring? Jag minns ju så lite från den tiden. Eller kan det helt enkelt vara så att läkaren tror för mycket om mina depressioner?

Sedan läste jag på om bipolaritet på internet.
Jag har ju, som sagt, aldrig varit manisk. Däremot stod det att bipolära ofta har somatiska symptom. Bland de somatiska symptomen som räknades upp har jag alla utom ett när jag är deprimerad.
Det gjorde ju inte funderandet enklare för mig.

Frågan är om det egentligen spelar någon roll vilken diagnos som är den riktiga?
Jag kommer fortfarande ha mina svårigheter. Jag kommer fortfarande behöva medicin och ordentliga rutiner. Det är nog bara så att jag tror att människor i allmänhet har större förståelse för diagnosen bipolär än för diagnosen recidiverande depression.

Livslång sjukdom

Nyligen var jag hos läkaren på återbesök.
Han sa att min diagnos, recidiverande depression, är en livslång sjukdom.
På något sätt känns det bra hur konstigt det än kan låta. Jag vet att jag inte behöver vara sjuk jämt, det är en sjukdom som går i skov och om jag sköter mig kanske jag inte ens behöver få några fler skov. Det är ändå skönt med en förklaring, en orsak till att jag inte fungerar som "normala" människor.

Jag måste:
ha rutiner, inget skiftarbete här inte
äta ordentligt, gärna på regelbundna tider
sova ordentligt, mer än de flesta andra
ta mina mediciner, varje dag livet ut
vara vaksam och lära mig känna igen varningssignaler och symptom

Lättare sagt än gjort.