Tung vecka

Det har varit en tung vecka.
Samtidigt har det varit en vecka full av insikter.

Jag ska ändra vissa rutiner, jag har svagheter som jag visste om, men som har blivit otroligt tydliga i veckan. Ska försöka jobba med det.
Jag skulle vilja ha en sådan cool mobiltelefon med internet så man kan skriva in scheman och påminnelser i den. Men coola saker kostar pengar och sådana finns inte just nu. Särskilt som sommarjobb lyser med sin frånvaro. Det blir till att gå till arbetsförmedlingen. Usch!

Koncentrationen är fortfarande inte på topp, men nu p.g.a. trötthet. All energi gick åt till att vara speedad förra veckan...

Samtalsterapi

Det står i mitt sjukintyg att jag ska få samtalsterapi. Den har jag inte sett röken av än så länge...
Kanske är det så att jag måste ringa och tjata för att få det jag ska ha, men trots att medicinerna funkar och jag orkar mer och ser ljusare på livet så orkar jag inte riktigt bråka. Jag har viktigare saker att lägga energin på. Mina vänner t.ex. som jag knappt har pratat med under vintern för att jag inte orkat.
Skolan kräver sitt, även om jag fortfarande går på halvtid.

Egentligen förstår jag inte varför jag sitter och bortförklarar varför jag inte orkar ringa och fråga om något som jag borde få utan att fråga om det. Det borde komma en kallelse i min brevlåda eller som ett samtal till min telefon.

Men öppenpsykiatrin kanske har samma mystiska verklighetsuppfattning som jag har. Det som inte syns finnns inte. Så länge jag inte tjatar på dem så behöver jag ingen behandling.

Vänner som bryr sig

Jag har många vänner från förr som bryr sig om hur jag mår.
De ringer, skickar söta sms och ser till att träffa mig ibland. Det är jag oerhört tacksam för, även om jag inte alltid förstår det i mina mörka dalar.

Nu har jag en vän på skolan som frågar mycket. Han frågar mycket hur det är och hur jag mår. Jag svarar för jag gillar honom och känner mig trygg, men det finns ett litet motstånd inom mig. Jag är lite för trygg med denne fantastiska människa. Jag skulle lätt kunna häva ur mig alla mina tankar och känslor och det vill jag inte. Jag är rädd för att skada honom. Att han ska göra sig illa på allt det mörka som är jag. Det är ju inte det jag vill vara. Mitt ideal är ljust, varmt och glatt. Det är bara det att jag inte vet hur jag ska komma dit för jag snubblar och faller med ojämna mellanrum.

Jag berättar för mycket för människor som jag visserligen litar på, men egentligen inte känner tillräckligt bra. Det skrämmer mig.

Ökad medicindos...

...leder till att jag blir otroligt speedad. Jag kan inte koncentrera mig längre än 30sek åt gången och det går åt otroliga mängder energi för att hålla mig till sak i skolan. Jag är helt slut efter lektionerna bara för att jag måste koncentrera mig så mycket för att koncentrera mig på att hänga med.

Men sist gick det ju över efter några veckor, så jag hoppas på det nu också. Det är jobbigt att inte kunna styra sina tankar.

Halvtid

Problemet med att vara sjukskriven på halvtid är att hinna slappna av och hela mig själv när jag väl är ledig. Det blir lätt antingen för mycket eller för lite.
Antingen göra tusen saker som jag inte hunnit med eller bara sitta i soffan som en liten katt.

Hur som helst, så har jag nog insett att jag måste bli hel. Jag kan inte fortsätta leva mitt liv med skärvor som hela tiden skaver och stör. Jag behöver bli fri och leva, inte bara överleva!

Hur detta ska gå till har jag fortfarande kvar att komma på...

Verkan

Nu borde medicinerna verka. Jag är inte övertygad.
Det är bättre, absolut, men det brukar det bli efter så lång tid. Jag kan inte på något sätt säga att det är medicinerna som är orsaken till att jag mår bättre.

Jag har även förstått att jag klarar mycket mer om jag får göra saker helt i egen takt. Jag bör gå på stan själv för då får jag mer gjort än om jag går med en kompis. Går jag på stan med en kompis blir jag trött, ledsen och lätt uttråkad. Går jag själv får jag saker gjort och hinner dessutom tänka.
Eget tempo är mest energieffektivt med andra ord.

Det som är problemet är ju att mitt egna tempo är så mycket långsammare än resten av världen. Mitt dygn har nog bara 10 timmar tror jag. Fast det är lika långt som alla andras.

Drömmar

Jag tror att jag hittat en ny spännande biverkning; drömmar!
Inte framtidsdrömmar, även om det hade varit en behaglig biverkning, utan mycket märkliga och känslosamma nattdrömmar. Det som är märkligt är att jag vaknar för att det blir för mycket känslor, men jag slutar inte drömma. Jag är vaken, men drömmer fortfarande.
Lite obehagligt faktiskt.

Annars skrattar jag mer, ler mer och människor runt omkring mig tror nog att depressionen börjar släppa. Vad skönt det hade varit om de har rätt.
Själv är jag långt ifrån övertygad.