Ännu mer snö...

...och jag gillar det.
Jag blir också arg när inte bussar och tåg går som de ska, absolut, men sömnbristen gör att jag inte riktigt orkar leva ut min ilska. Jag blir väl lite apatisk istället.

Det positiva med snön är att det blir ljust och tyst. Det hinner man märka om man struntar i att bli arg. Då kan man kliva in i en helt annan värld där allt är mjukt och lugnt. Man får lite slow-motion-känsla på världen. Det är vid sådana tillfällen jag brukar fundera över vart alla har så bråttom. Vad är det de är rädda för att missa? Vad är det de flyr ifrån?

Då börjar jag

Helger är svåra.
Livet stannar till lite och jag får tid att tänka. Det är tyvärr inte alltid positivt. När veckan varit lite för mycket, lite för många människor, lite för många skoluppgifter, lite för många känslor, då är det svårt att varva ner och hitta mitt eget tempo. Det är egentligen ingen idé för på måndag är det åter till världen utanför min lägenhet och då får jag inte gå i mitt tempo ändå.

Det är intressant hur världen kan se olika ut för olika människor. Jag behöver ju bara prata med mina klasskompisar för att inse att vi inte lever i samma värld. Det finns så mycket som de inte ser. De verkar inte se hur andra människor mår, eller så bryr de sig bara inte om det. Många av dem har en smal värld som mest handlar om dem själva. Jag brukar tycka att jag är isolerad, men jag vet nog mer om andras känslor än de vet själva. Jag får bara inte reda på det genom ord, utan genom kroppsspråk och ögonkontakt. Vilket kan vara nog så jobbigt eftersom jag inte så ofta får reda på om jag tolkat rätt.