Denna veckan är en förlorad vecka.
Min samtalskontakt ska boka en tid hos läkaren åt mig. Hon tyckte att jag var för nere för att kunna jobba ordentligt med henne. Troligt, jag mådde inte alls bra när jag var hos henne och jag vill helst bara sitta hemma och gråta.
Men jag biter ihop och går till skolan. Inte för att jag orkar, inte för att jag är vidare effektiv när jag är där, utan för att jag vet att om jag stannar hemma kommer jag vara ännu mer stressad när jag väl kommer tillbaka. Mer stress = ångesten kommer krypande...
Då är det bättre att gå dit och le och se glad ut och ta smällen när jag kommer hem istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack, vad snäll du är. Det är en bild från början av 2008.
SvaraRaderaJag förstår vad du menar, och jag tycker att det är viktigt att föra ut det i ljuset. Jag har börjat fila på ett inlägg om det bemötanden jag fått personligen och även i det här inlägget så finns det ett exempel från akuten. Det är så olika jämt, men en sak som är säker är att det alltid upprör många känslor hos andra om jag inte täcker mina ärr.
Kämpa på! Hoppas att du får träffa en läkare snart.