Väntar fortfarande...

...på att medicinen ska verka och har slutat vakna halv fyra om morgonen. Skönt, fast jag blir bara tröttare och tröttare. Snart kommer jag inte ta mig upp ur sängen alls.

Ju lugnare jag tar det, desto tröttare blir jag verkar det som. Det gör det ju väldigt lockande att gå på i samma tempo som innan, men jag vet att jag måste ta det lugnt för att bli frisk. Det är bara det att det är väldigt tråkigt att ta det lugnt. Då blir det ju bara jag och mina tankar och det är ju inte så spännande direkt.

Det är så otroligt intressant med bemötande. På öppenpsyk gör de allt för att slippa träffa mig, men säger hela tiden "ring om det är något, ring om det blir värre". Som om jag skulle orka ringa om det blev värre? Nä, de får sköta sitt så sköter jag mitt och skickar de en kallelse får jag väl gå dit och ta reda på vad de vill. Lite arg och irriterad känner jag mig. Lite osynlig och oviktig också, fast jag vet att det har med sjukdomen att göra och att det inte är något att bry sig om.

På skolan börjar mina klasskamrater få upp ögonen för vad som pågår. Det är också väldigt intressant. Vissa vet inte och de får inte riktigt ihop det. Det märks. Vissa vet att jag är sjuk och de har lite olika sätt att bemöta det på.
En grupp börjar tala om sina egna psykiska problem. Ganska intressant, för jag får reda på saker om människor i min omgivning som jag antagligen inte skulle fått reda på i vanliga fall. Jag kanske verkar lite ointresserad och det är jag egentligen också. Jag vet att det finns massor med människor som har det som jag eller mycket värre. Jag känner mig inte ensam.
En grupp tittar på mig med medlidande i blicken. De är mest jobbiga.
En grupp frågar mycket. De gillar jag! Eller så är det bara så att människor jag gillar råkar tillhöra den gruppen. Det kan vara så också. Det är i alla fall trevligt med människor som lyssnar utan att döma. Även om jag får vara lite på min vakt med vad jag berättar. Alla ska inte veta allt!