Väntar fortfarande...

...på att medicinen ska verka och har slutat vakna halv fyra om morgonen. Skönt, fast jag blir bara tröttare och tröttare. Snart kommer jag inte ta mig upp ur sängen alls.

Ju lugnare jag tar det, desto tröttare blir jag verkar det som. Det gör det ju väldigt lockande att gå på i samma tempo som innan, men jag vet att jag måste ta det lugnt för att bli frisk. Det är bara det att det är väldigt tråkigt att ta det lugnt. Då blir det ju bara jag och mina tankar och det är ju inte så spännande direkt.

Det är så otroligt intressant med bemötande. På öppenpsyk gör de allt för att slippa träffa mig, men säger hela tiden "ring om det är något, ring om det blir värre". Som om jag skulle orka ringa om det blev värre? Nä, de får sköta sitt så sköter jag mitt och skickar de en kallelse får jag väl gå dit och ta reda på vad de vill. Lite arg och irriterad känner jag mig. Lite osynlig och oviktig också, fast jag vet att det har med sjukdomen att göra och att det inte är något att bry sig om.

På skolan börjar mina klasskamrater få upp ögonen för vad som pågår. Det är också väldigt intressant. Vissa vet inte och de får inte riktigt ihop det. Det märks. Vissa vet att jag är sjuk och de har lite olika sätt att bemöta det på.
En grupp börjar tala om sina egna psykiska problem. Ganska intressant, för jag får reda på saker om människor i min omgivning som jag antagligen inte skulle fått reda på i vanliga fall. Jag kanske verkar lite ointresserad och det är jag egentligen också. Jag vet att det finns massor med människor som har det som jag eller mycket värre. Jag känner mig inte ensam.
En grupp tittar på mig med medlidande i blicken. De är mest jobbiga.
En grupp frågar mycket. De gillar jag! Eller så är det bara så att människor jag gillar råkar tillhöra den gruppen. Det kan vara så också. Det är i alla fall trevligt med människor som lyssnar utan att döma. Även om jag får vara lite på min vakt med vad jag berättar. Alla ska inte veta allt!

Halv fyra...

...verkar vara den nya tiden att vakna på. Innan jag fick medicin var det kl 5. Personligen tycker jag att fem är bättre. Då kunde jag ju vrida mig en timma och sedan gå upp. Nu vrider jag mig en timma och sedan är klockan ändå mitt i natten. Somna om är visserligen skönt, men det resulterar i att jag knappt tar mig upp alls då jag ska. Jag får väl helt enkelt hoppas att detta också är en biverkning som går över på sikt.

Jag blir lite rädd när jag läser på internet om recidiv depression. Det är ingen diagnos som jag har, men jag misstänker att den kommer. Jag borde helt enkelt inte läsa så mycket på internet. När jag gör det känns det ju som att jag aldrig kommer att bli frisk och det är väl egentligen bara depressionen som spökar i min hjärna.

Jag fortsätter vänta på de positiva effekterna av medicinen.

Ska man berätta?

Jag tänkte på det idag. Det är inte så många på skolan som vet att jag är sjuk.
Lärarna vet väl, de flesta i alla fall, men inte mina klasskamrater. Å andra sidan så frågar de ju inte vart jag är när jag är borta heller.

Är det fortfarande tabu med psykisk sjukdom?
Sedan jag blev sjuk har jag fått reda på att flera släktingar har liknande historier. Hade det inte varit bättre att vara öppna med det, så kanske jag inte hade behövt gå obehandlad så länge. För det är länge jag har gått utan behandling. Mer än 10 år och det borde inte behöva vara så. Det borde undervisas i skolan om psykisk sjukdom. På biologin, då man lär sig hur cellerna fungerar och matsmältning och allt vad det är. Då borde man få en grundkurs i hjärnan också.

Sedan behövs det fler vuxna också. Vuxna som vågar se och orkar bry sig. Det är lättare sagt än gjort, men det borde inte vara omöjligt. När jag gick på högstadiet och gymnasiet visste jag inte hur vår skolsyster såg ut. Än mindre visste jag vem kuratorn var (om det fanns någon). När jag sedan gick på folkhögskola presenterade sig både skolsköterskan och skolkuratorn första dagen. De sa vad de hette, vad de gjorde och hur man kunde få tag på dem. Så borde det vara på alla skolor!

Vårsol

Idag har jag planterat fröer som jag hoppas ska bli fina sommarblommor.
Det är ganska avslappnande att pyssla med växter, även om de kanske inte överlever hela sommaren. Jag är lite dålig på att komma ihåg att vattna. Om det inte vore för pollenallergi kanske jag skulle blivit trädgårdsmästare.

Försökte lösa korsord, men jag är för okoncentrerad. Biverkningarna har klingat av och hjärnan går i samma långsamma tempo som vanligt igen. Tröttheten har kommit tillbaka och med den ångesten. Inte mycket, bara en liten klump som ligger och skaver och liksom påminner mig om att jag inte har vunnit än.

Expresståg i hjärnan

Jag har haft ett expresståg i hjärnan sedan jag började ta medicinen. En tankebana som plöjer rakt fram i 600km/h och trycker undan allt annat. Det är skönt att bli av med det ständiga surret som har varit, men det är lite läskigt att jag inte kan styra tankarna längre. De bara går på.

Nu har jag ju knappt hunnit börja med medicin, så jag får väl vänta och se. Förhoppningsvis går det ju över om några dagar eller några veckor.

Nästan en vecka till

Nästan en vecka till lagd till handlingarna. "Inget konstigt alls" melodifestivaltittare som man är.

Var hos läkaren idag. Fick med mig medicin och en bok om depressioner hem. Vilket triggade igång flera demoner. Den starkaste var så otroligt arg på mig för att jag inte had gått till vårdcentralen istället. Då hade jag fått medicin för flera månader sedan!

Det är konstigt hur hjärnan fungerar. Det var helt verkligt för mig att jag hade valt fel och att jag borde gått till vårdcentralen istället. Egentligen så vet jag ju att jag aldrig hade gått dit. Jag vet ju det. Det var en kamp att ta sig till öppenpsyk och där visste jag ändå att de visste vad de höll på med. Mina demoner var så starka när jag sökte dit att det inte är säkert att en läkare på vårdcentralen hade kunnat se igenom dem. Det hade behövts en stor portion tur.

Nu, lagom till att jag får lite hjälp från psykiatrin, börjar jag bli frisk av mig själv. Det är såndant väntetider gör. När jag sökte var det något av det djupaste jag har upplevt i depressionsväg. När jag fick komma till första samtalet med (den onda) sjuksköterskan var jag halvvägs upp igen. Det faktumet gör det ju att det kommer att vara oerhört svårt för mig att bedöma medicinernas effekt.

På den positiva sidan kan jag ju skriva att om jag bara tar det lite lugnt så kommer jag upp igen. Med eller utan mediciner. Kanske är det så att medicinernas effekt märks först när jag börjar gå "för fullt" igen. När demonerna pressar på lite extra för att jag borde klara allt som alla andra klarar... Det är en spännande tid jag lever i.

Är trött...

... tröttare än på länge faktiskt. Min kurator sa till mig "du får inte bli så trött!" och hon har ju rätt. Det är ju bara det att jag inte har sovit ordentligt på flera månader och då blir man trött. Det blir alla!
Sedan har inte alla små demoner som kräver sitt och ett förnuft som ska försöka mota bort dem. Det är väl det som är det största problemet. Det är inte bara jag som är trött, mitt förnuft är också trött och då vinner demonerna mark.

Men det är vår också och även om jag aldrig skulle erkänna det för någon, så är det lite lättare att bli glad när det är sol ute.

Jag borde stilla mig och djupandas lite, men jag är alldelens för rädd för vad som skulle kunna komma fram. Även om det bara är tankar och känslor och inte kan skada mig. Dra ner tempot några snäpp hade nog varit bra. Frågan är ju bara hur man gör det när skolan går på som vanligt utan att bry sig om att jag är trött.

Samtal?

Jag var hos den otrevliga sjuksköterskan idag. Hon bokade in en ny tid med mig efter att jag har träffat läkaren. Jag funderar på varför jag fortfarande går med på att gå dit? Det är nog en av mina destruktiva demoner som vill ha näring för jag mår sällan så dåligt som när jag går därifrån.

Detta med bemötande. Första gången hos sjuksköterskan bara rann allt ur mig, hela mitt livs historia. Jag fick med mig självuppskattningspapper hem att fylla i till nästa gång. Andra gången ”rättade” hon papper och konstaterade att jag var deprimerad och har ångestproblematik.
Jag tror att det var ungefär här det gick fel. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som blev fel. Jag kanske blev för besviken när jag inte fick läkartid förrän drygt en månad senare. Mina demoner gillade det. Det bevisar hur värdelös jag är och att jag inte alls är sjuk utan borde rycka upp mig och göra sånt som ”alla andra” gör! Det är intressant att de kan säga så till mig, trots att jag tjugo minuter tidigare fått se svart på vitt att jag faktiskt har vissa problem med mitt psykiska mående.

Kanske uppstod problemet nästa gång jag kom dit. Då det egentligen inte fanns något att prata om, men då sjuksköterskan ändå ställde frågor hade hon inte tid att lyssna på svaret. Hon ställde nya frågor mitt i mina svar. Det var då jag gav upp. Om jag inte hade haft en bra skolkurator hade jag gått hem och avbokat alla tider, sjuksköterska, läkare, allt! Jag är van att folk i allmänhet inte har tid att lyssna på det jag har att säga, inte har tid att vänta på svaren utan springer på för fort. Jag hade förväntat mig att en person som jobbar på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen skulle ha ett lugnt tempo och kunna vänta på att jag ska tänka, formulera mig och uttala svaren på frågorna.
Jag hade fel. Det är därför jag tycker att hon är otrevlig.

Nu står allt mitt hopp till en läkare. De är ju inte kända för att ha tid, så jag har nog tappat hoppet redan innan jag har träffat läkaren. Jag vill bli tagen på allvar, men för att bli det måste någon ha tid att lyssna. Tid att vänta på att jag ska bryta igenom, inte bara se demoner och den vackra fasaden.