Facebook

Alltså, det här med människor som lägger ut helt privata saker på facebook...
Jag kanske inte vill veta att vänner har förlovat sig, skaffat barn, skiljt sig osv. osv. via facebook. Vad har hänt med det där att prata med varandra? Ringa eller skicka brev?
Vad de äter till frukost eller om de varit på Ullared eller IKEA, det kan jag läsa på facebook för det är jag ändå inte särskilt intresserad av. Det är mer kuriosa. Bilder på andras barn och hus funkar också, men de stora livsavgörande besluten vill jag höra av de själva utan facebook som mellanhand. Eller inte höra alls om jag inte räknas in bland de närmaste vännerna...

Begravning

Jag var på begravning idag.
Hur har jag någonsin kunnat tro att jag ska kunna jobba i kyrkan och finna mig i sådana situationer flera gånger i månaden? Min hand är helt röd för att jag har nypt mig själv så länge och hårt. Allt för att inte börja gråta och ändå kom det tårar. Jag kände ju inte ens människan!
Jag har funnits i samma kyrka, men jag har aldrig pratat med honom. Det är bara alla andras känslor som tränger sig på. Jag klarade inte av att hålla det ifrån mig.

Egentligen har jag saknat att inte kunna läsa alla människors känslor, men samtidigt har det varit väldigt skönt att slippa. Sedan jag började äta lamotrigin har den förmågan försvunnit, men idag slog den till med full kraft. Jag vill inte, jag orkar inte, lämna mig ifred!