torsdag 25 november 2010

Tro aldrig på vad de säger

Inte har det ringt någon till mig inte. Måste jag ringa läkaren och fråga om jag får bli sjukskriven? Varför har inte KBT-tanten ringt som hon sa att hon skulle?
Demonerna säger att det är för att jag inte räknas. För att jag egentligen är frisk och det har läkaren genomskådat.

Detta kan bli min chans. Min chans att pressa mig själv förbi gränsen. Springa fortare än världen och hoppas att fallet blir djupt och hårt.

Jag måste ringa KBT-tanten...

Demonerna säger att jag kan, jag vet att jag kan. Struntade i att äta riktig lunch idag för jag mådde illa bara vid tanken på mat. Efter lunch kändes det bättre. Det är något jag kan kontrollera. Jag kan överleva på soppa och knäckebröd, det har jag gjort förr och det är ingen ätstörning för jag äter ju alla måltider!

Jag måste ringa KBT-tanten...

Alla människor är idioter. De pratar på om helt oväsentliga saker. De pratar för högt, de skrattar för mycket och de tycker synd om sig själva. Jag skulle vilja döda allihop. Det hade varit skönt att slippa se dem. De ser på ytan och jag skrattar med. De ser ju inte ens om jag säger rakt ut hur jag mår. De bryr sig inte, blir rädda eller skrattar åt mig. De borde inte få finnas.

Jag måste ringa KBT-tanten...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar