Insikter?

För en vecka sedan var en vän här och hälsade på.
Hen är diagnosticerad med utmattningsdepression.

Plötsligt upptäckte jag sidor av mig som jag kanske helst inte vill kännas vid. Många funderingar kring sjukdom. Jag blev arg för att hen fick kontakt med psykiatrin och räknas som djupt deprimerad då det är hen som startar alla projekt hemma hos mig. Hen drog upp mig ur soffan och tvingade mig göra saker. När jag var sjuk sov jag. Punkt.

Jag fick hela tiden gå och upprepa för mig själv att "allt lidande är lidande, all sjukdom är sjukdom. Du vet inte hur tankarna ser ut". Det blev ett slags mantra. Du vet inte hur hens tankar ser ut...
Ändå var jag arg.

Kanske är det så att jag har svårt för utåtagerande depression eftersom jag själv blir väldigt inåtvänd när jag blir sjuk. Det suger musten ur mig att hela tiden lyssna på (via telefon, chatt och mail) hur jobbigt allting är och sedan verkar världen vacker och vanlig när vi väl ses. Hen kan skratta, le och fungera som vanligt. Inte en enda gång under veckan (jag stod ut en hel vecka!) krackelerade ytan. Hur är det ens möjligt?

Nu vet jag ju visserligen att min förmåga till empati kraftigt försämrades när jag fick lamotrigin. På gott och ont. Jag vet också att jag är dålig på att hantera stress och säg något som är mer stressande än en vän som pratar om hur dåligt den mår...

Vad försöker jag komma fram till?
Jag vet inte, mer än att det var väldigt skönt att hen for hem igen. Jag är trött och sliten och vill ta semester från min vän. Det känns inte riktigt som att man får det...