Bussresa

Idag ska jag sova. På buss.
5h bussresa och jag har godis, korsord och musik. Det ska bli skönt.
Jag har gjort alldeles för mycket de senaste dagarna. Stressat så att magen blev ond. Blivit tröttare och tröttare för varje dag. Mer och mer ångest och jag vill bara gråta. Så, ja, det ska bli skönt att sitta på en buss och sova.
Förhoppningsvis kan jag få fönsterplats och ingen bredvid mig, så att jag får det riktigt lugnt.

När man måste kämpa för att ta sig upp på morgonen är det inte lika roligt längre. När man ändå inte behöver göra något blir det lätt så att man är seg resten av dagen och tyvärr inte piggare dagen efter...

Nä, jag får ta det lugnt nästa vecka.

Tanketrött

Trött på mina tankar. Särskilt när de får mig att hellre ligga kvar i sängen än kliva upp och göra något bra.
Trött på att de drar mig åt fel håll. Samtal får jag inte förrän i mitten av augusti för att alla är på semester och jag ska byta kontakt igen.
Trött på det vackra vädret, för jag vill inte bada och orkar inte vara i solen.
Trött på allt socialt. Jag vill sitta själv, ensam, tyst och lugnt. Fast helst inte med mina tankar...

Jag kanske skulle försöka sova idag.

Trött vecka

Trött, trött, trött...
Jag har somnat flera eftermiddagar i rad nu. Sovit konstigt på nätterna och vaknat kl 06. Drömmt om allt möjligt märkligt som jag inte kommer ihåg längre.

Med trötthet kommer tvivel och med tvivel kommer oro. Med för mycket oro kommer ångest och gråt. Min veckoplanering föll både igår och idag och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Egentligen borde det inte göra något för alternativen var både bra och trevliga, men ändå... det var inte mitt schema.

Blir mer och mer rädd för att börja skolan igen. Där kan jag inte påverka, inte bestämma. Samtidigt som en del av mig vill driva på och dra ner mig i djupet igen. En del av mig vill se hur djupt jag kan komma. En del av mig orkar inte mer...
Jag antar att det är den sjuka delen, men den är ju gjord av mig och en stark motståndare.

Det finns en anledning till att jag försöker sova så mycket som möjligt. När jag sover har jag vunnit. Då finns det ingen som bråkar med mig. Då är det lugnt och stilla och skönt. Jag har full förståelse för de apatiska...

Vimsig dag

Idag (och igår för den delen) kommer att bli en jobbig dag. Hjärnan är speedad och jag försöker göra tusen saker samtidigt. Struktur är det inte fråga om och jag glömmer hälften för att jag börjar på något annat.
Fast egentligen är jag jättetrött och skulle bara vilja sova. Vaknade dock kl.06.00 och kunde inte somna om. Har jag tur somnar jag i soffan framåt eftermiddagen, men jag kommer inte kunna lägga mig ner självmant för då kommer jag komma på en massa saker jag ska göra eller fastna i negativa tankar.

Hur hösten ska gå vill jag inte ens tänka på.

skolstress

Nu börjar stressen inför skolstarten. Ångesten över att inte ha pluggat tillräckligt mycket i sommar och då är det ändå en och en halv månad kvar till skolstart...

Stresshanteringskurs kanske vore något. Eller i alla fall prata om det med psykologen i veckan. Jag har förgäves försökt komma ihåg vad vi pratade om förra gången, men det saknas stora bitar och jag får för mig att det var något viktigt som jag har glömt. Även om det kanske tillhör depressionen att inte minnas ordentligt blir jag lika irriterad på mig själv varje gång.

Det finns något i mig som vill sätta bollen i rullning och varva upp tills jag slår i den berömda väggen. Jag försöker streta emot, men ibland tänker jag att det vore lika bra att släppa efter. Jag skulle ju få ganska mycket gjort innan det blir tvärstopp...

Drömmar

har levt i en dröm de senaste dagarna. Där det inte finns någon tid utan bara lugn, ro, musik och vackra saker. Helt fantastiskt.
Men det finns viss risk för efterdyningar. Veckan blir hemskt kort när man lever så. Tröttheten påtaglig när man glömt att sova ordentligt. Samtidigt...

Kan det vara bättre än att vara lycklig? Om så bara för några dagar.

Psykologbyte

Nu ska min psykolog sluta, så jag måste byta. Känns förvisso bra att vi inte hunnit träffas så mycket, så det blir inte så jobbigt att börja om. Men lite irriterande är det ju. Jag kommer ju aldrig framåt.

Det mest intressanta är att jag förstod att det var det som väntade då hon sa att vi hade mycket att diskutera då vi sågs. Hur gör jag sånt? Jag bara känner saker på mig.

Jag funderar fortfarande på att höja medicinerna, men med mitt tempo lär jag ju fundera och aldrig få det gjort... Är lite för trött för att skriva något vettigt. Känner mig nere och stressad, fast jag inte gör något. Kanske just därför.