Ska man berätta?

Jag tänkte på det idag. Det är inte så många på skolan som vet att jag är sjuk.
Lärarna vet väl, de flesta i alla fall, men inte mina klasskamrater. Å andra sidan så frågar de ju inte vart jag är när jag är borta heller.

Är det fortfarande tabu med psykisk sjukdom?
Sedan jag blev sjuk har jag fått reda på att flera släktingar har liknande historier. Hade det inte varit bättre att vara öppna med det, så kanske jag inte hade behövt gå obehandlad så länge. För det är länge jag har gått utan behandling. Mer än 10 år och det borde inte behöva vara så. Det borde undervisas i skolan om psykisk sjukdom. På biologin, då man lär sig hur cellerna fungerar och matsmältning och allt vad det är. Då borde man få en grundkurs i hjärnan också.

Sedan behövs det fler vuxna också. Vuxna som vågar se och orkar bry sig. Det är lättare sagt än gjort, men det borde inte vara omöjligt. När jag gick på högstadiet och gymnasiet visste jag inte hur vår skolsyster såg ut. Än mindre visste jag vem kuratorn var (om det fanns någon). När jag sedan gick på folkhögskola presenterade sig både skolsköterskan och skolkuratorn första dagen. De sa vad de hette, vad de gjorde och hur man kunde få tag på dem. Så borde det vara på alla skolor!