Mobbing

Jag läste ett väldigt bra inlägg på Saaris blogg om mobbing.
Jag har stått på båda sidor, men kanske mest varit osynlig och någorlunda neutral.
Jag hade alltid minst en vän. Oftast flera, men vi gick inte i samma klass alltså umgicks vi inte på skolan trots att vi hade raster samtidigt. Vi umgicks desto mer efter skolan.

På högstadiet blandades klasserna och jag drogs med i en mobbing som pågått under hela låg- och mellanstadiet i en av de andra klasserna. Jag "hjälpte till" att mobba i kanske en månad innan jag insåg vad vi höll på med. Då tystnade jag.
Jag sa inte emot, men jag slutade vara elak. Vilket egentligen inte är bättre någonstans...
Numera är den mobbade och jag bra kompisar. Vi gick igenom mycket i slutet av gymnasiet och kom överens om att det inte börjat bra, men vi började om. Det var stort!

Jag var, som sagt, aldrig mobbad. Däremot blev jag lite osynlig på mellanstadiet. Från att ha varit en mycket bestämd tjej till att bli en mycket orolig tjej. Jag var inte överdrivet bra på något och depressionerna började komma krypande. Samtidigt som jag hade bra vänner och en fin familj. Det känns så delat och konstigt.
På högstadiet fick jag världens bästa vänner. De stod bredvid mig i vått och torrt och jag har dem kvar än idag. De stod ut med mina svägningar och de höll om mig när jag grät. De peppade mig när jag inte trodde på mig själv och de tvingade mig att äta när jag inte hade vett nog att göra det.

Jag inser att jag är lyckligt lottad!
Jag har vänner som alltid ställt upp för mig. Jag har inte alls varit lika duktig. Oftast har jag vikit undan och inte sagt något. Varken för eller emot påståenden om mina vänner. Jag är nog en ganska feg person.