Diagnosfunderingar

Jag har väldigt svårt att släppa detta med diagnoser känner jag. Varför vet jag inte.
Jag försöker övertyga mig själv om att jag varken blir friskare eller sjukare av att det står några siffror och bokstäver på ett papper. Ändå kan jag inte släppa det.

Jag har också svårt att acceptera att jag är frisk. Som vanligt så är jag lite efter tiden, så jag har knappt hunnit förstå, känna och acceptera att jag alls varit sjuk. Tiden springer så mycket fortare än jag. Våren som varit seg i starten ger mig en känsla av att jag är rätt i tiden. Jag hinner börja längta efter krokus och snödroppar utan att inse att det blev sommar innan jag hann börja längta efter våren.
Varför kan inte bara världen gå i min takt, mitt tempo?

Jag kan på något märkligt sätt längta efter att vara sjuk bara för att få uppleva att bli frisk. Nu känner jag mig inte som att jag gjort något av det. Jag minns inte att jag varit sjuk. Jag har vissa minnen av hur det var, men jag klarade ju av att vara i skolan på heltid utan att någon märkte något. Så fasligt sjuk kan jag ju inte ha varit då. Det är ju inte ens någon som kommenterat att jag verkar friskare nu. Det är en kommentar jag får göra själv och påminna mig själv om jämt. Egentligen kanske jag inte var sjuk? Det var bara något någon hittade på för att få mig att äta mediciner och bidra till att skapa arbetstillfällen för andra människor.

Rädslan att göra för mycket hänger kvar. Att ta på sig för många saker som inte blir slutförda. Eller blir slutförda av pliktkänsla, med ångest och hopplöshet som följd. Därför gör jag mycket lite. Jag utnyttjar inte hela min kapacitet av rädsla för en sjukdom som inte ens finns?

Kanske är det dags att gå all in i något projekt och se vart det leder? Att använda hela mig och lita på det som människor säger är sant. Om man aktiverar sig får man mer energi. Tränar du blir du piggare, engagerar du dig får du dubbelt tillbaka i energi och tillfredsställelse.
Kanske är det värt ett försök?