Begravning

Jag var på begravning idag.
Hur har jag någonsin kunnat tro att jag ska kunna jobba i kyrkan och finna mig i sådana situationer flera gånger i månaden? Min hand är helt röd för att jag har nypt mig själv så länge och hårt. Allt för att inte börja gråta och ändå kom det tårar. Jag kände ju inte ens människan!
Jag har funnits i samma kyrka, men jag har aldrig pratat med honom. Det är bara alla andras känslor som tränger sig på. Jag klarade inte av att hålla det ifrån mig.

Egentligen har jag saknat att inte kunna läsa alla människors känslor, men samtidigt har det varit väldigt skönt att slippa. Sedan jag började äta lamotrigin har den förmågan försvunnit, men idag slog den till med full kraft. Jag vill inte, jag orkar inte, lämna mig ifred!