Ångest

Efter att ha däckat i feber några dagar är nu ångesten tillbaka.
Trots att jag under min första feberfria dag lyckades ringa alla samtal som jag samlat på mig sedan nyår. Jag är så trött på det här! Ringde samtalskontakten också och har en tid nästa vecka så kanske jag kan få någon ordning på det här.

Ta det lugnt

En skulle ju önska sig lugn.
Vinter ute, massor med snö och jag har en stark längtan att gå ut och göra snöänglar. Samtidigt har jag haft lågfrekvent ångest i snart två veckor. Det är tungt att andas och det enda jag vill göra är att sova.

Till skillnad från jul och nyår då jag var pigg och glad och yrde runt hela nätterna. Sov väldigt lite, men var fortfarande pigg. Jag hade kanske två dagar på fyra veckor då jag sov hela dagen för att sedan fortsätta i ett hisnande tempo. I alla fall hisnande för att vara jag som alltid tar livet med ro och i långsam takt...

Det är sådant som får mig att hålla med min förra läkare i misstankarna om bipolaritet. Samtidigt vänder jag mig inte gärna till min läkare här. Inte heller till min samtalskontakt. Jag har fått en smärre kris eftersom jag inte vet vad jag vill. Var vill jag bo? Vad vill jag jobba med? Vill jag skaffa familj eller vill jag bryta upp från min sambo sedan många år? Kanske en något försenad 30-årskris, vad vet jag?
Hur som helst så känns det inte som något att gå till en samtalskontakt på psykiatrin med. Jag vänder mig nog till någon kyrka eller liknande för att reda ut mina tankar. En liten livskris är väl ingen sjukdom och inget att belasta psykiatrin med.

Jag har även börjat googla kring alternativmedicin. Så som jag gjorde när jag fått medicin, men inte kände mig friskare. Det är liksom någon form av sista utväg. Någon form av förhoppning att det kan bli bättre. Någon form av skydd mot att medicinerna inte gör mig frisk.

Även om det andra kanske inte är helt friskt. Jag kan hålla med om att det inte är helt friskt. Det är å andra sidan inte så sjukt heller. Inte så sjukt som det kan vara. Eller... nä, psykiatrin får vänta en stund. Jag tar mig nog upp ifrån detta. Höja medicinen lite bara. Det behöver jag inte prata med en läkare för att göra.

Nytt år

Det har varit ett bra år. Jag har jobbat, funnit en församling (eller två) där jag trivs och umgåtts med vänner. Rest lite lagom inom Sverige.

Några dåliga veckor med ångest och depp, men inget ihållande.

Jag har till och med jobbat natt. Fungerar sådär om jag ska vara ärlig och inget jag skulle kunna göra jämt, men några veckor här och där går bra. Just nu brottas jag med att få min dygnsrytm i fas efter julens nattjobb. Inte så lätt som jag hade trott. Det har resulterat i nätter så korta som 2-3h. Ändå har jag klarat dagarna och inte varit trött. Det är något helt ovant för mig och jag kom på mig själv på nyårsfesten med att fundera på om det är så här det känns att vara frisk?
Att kunna flamsa, skratta, vara uppe sent utan att vara trött...

Sedan blev jag lite rädd att jag slagit över och blivit hypoman. Det vet jag ju inte heller hur det fungerar. Min läkare bara misstänker att jag skulle kunna bli det. Eventuellt har varit i vissa medicinhöjningar. Jag vet inte alls vad jag ska tro om detta. Nu börjar jag komma åter till trötthet och lågintensiv ångest, så livet är väl tillbaka i sina normala gängor igen. Jag kanske inte ska fundera så mycket helt enkelt.

Insikter?

För en vecka sedan var en vän här och hälsade på.
Hen är diagnosticerad med utmattningsdepression.

Plötsligt upptäckte jag sidor av mig som jag kanske helst inte vill kännas vid. Många funderingar kring sjukdom. Jag blev arg för att hen fick kontakt med psykiatrin och räknas som djupt deprimerad då det är hen som startar alla projekt hemma hos mig. Hen drog upp mig ur soffan och tvingade mig göra saker. När jag var sjuk sov jag. Punkt.

Jag fick hela tiden gå och upprepa för mig själv att "allt lidande är lidande, all sjukdom är sjukdom. Du vet inte hur tankarna ser ut". Det blev ett slags mantra. Du vet inte hur hens tankar ser ut...
Ändå var jag arg.

Kanske är det så att jag har svårt för utåtagerande depression eftersom jag själv blir väldigt inåtvänd när jag blir sjuk. Det suger musten ur mig att hela tiden lyssna på (via telefon, chatt och mail) hur jobbigt allting är och sedan verkar världen vacker och vanlig när vi väl ses. Hen kan skratta, le och fungera som vanligt. Inte en enda gång under veckan (jag stod ut en hel vecka!) krackelerade ytan. Hur är det ens möjligt?

Nu vet jag ju visserligen att min förmåga till empati kraftigt försämrades när jag fick lamotrigin. På gott och ont. Jag vet också att jag är dålig på att hantera stress och säg något som är mer stressande än en vän som pratar om hur dåligt den mår...

Vad försöker jag komma fram till?
Jag vet inte, mer än att det var väldigt skönt att hen for hem igen. Jag är trött och sliten och vill ta semester från min vän. Det känns inte riktigt som att man får det...

Diagnosfunderingar

Jag har väldigt svårt att släppa detta med diagnoser känner jag. Varför vet jag inte.
Jag försöker övertyga mig själv om att jag varken blir friskare eller sjukare av att det står några siffror och bokstäver på ett papper. Ändå kan jag inte släppa det.

Jag har också svårt att acceptera att jag är frisk. Som vanligt så är jag lite efter tiden, så jag har knappt hunnit förstå, känna och acceptera att jag alls varit sjuk. Tiden springer så mycket fortare än jag. Våren som varit seg i starten ger mig en känsla av att jag är rätt i tiden. Jag hinner börja längta efter krokus och snödroppar utan att inse att det blev sommar innan jag hann börja längta efter våren.
Varför kan inte bara världen gå i min takt, mitt tempo?

Jag kan på något märkligt sätt längta efter att vara sjuk bara för att få uppleva att bli frisk. Nu känner jag mig inte som att jag gjort något av det. Jag minns inte att jag varit sjuk. Jag har vissa minnen av hur det var, men jag klarade ju av att vara i skolan på heltid utan att någon märkte något. Så fasligt sjuk kan jag ju inte ha varit då. Det är ju inte ens någon som kommenterat att jag verkar friskare nu. Det är en kommentar jag får göra själv och påminna mig själv om jämt. Egentligen kanske jag inte var sjuk? Det var bara något någon hittade på för att få mig att äta mediciner och bidra till att skapa arbetstillfällen för andra människor.

Rädslan att göra för mycket hänger kvar. Att ta på sig för många saker som inte blir slutförda. Eller blir slutförda av pliktkänsla, med ångest och hopplöshet som följd. Därför gör jag mycket lite. Jag utnyttjar inte hela min kapacitet av rädsla för en sjukdom som inte ens finns?

Kanske är det dags att gå all in i något projekt och se vart det leder? Att använda hela mig och lita på det som människor säger är sant. Om man aktiverar sig får man mer energi. Tränar du blir du piggare, engagerar du dig får du dubbelt tillbaka i energi och tillfredsställelse.
Kanske är det värt ett försök?

Kontaktperson

Nu har jag alltså en kontaktperson på öppenpsyk.
Hon var väldigt snäll och trevlig och tog sig tid att prata med mig en halvtimme. Även om vi kom fram till att vi inte ska träffas regelbundet fick jag ett telefonnummer och en mailadress, så jag kan höra av mig om jag behöver det.

Det var skönt. Jag trodde att hon skulle vara irriterad för att jag ville ha tid utan egentligt syfte. Annat än att älta diagnoser...

Så nu är det gjort. Jag är trött och förkyld, men jag har ett ansikte och ett nummer om jag behöver det. Läkaren har ju absolut inte tid med sådana vardagliga funderingar.

Äckligt!

Man ska inte blanda ihop sina mediciner med pumpakärnor och bita i dem. Medicin är otroligt mycket äckligare. Jag är fortfarande domnad i tungan efter misstaget...

Fy farao vad beskt och hemskt det var!