Ta det lugnt

En skulle ju önska sig lugn.
Vinter ute, massor med snö och jag har en stark längtan att gå ut och göra snöänglar. Samtidigt har jag haft lågfrekvent ångest i snart två veckor. Det är tungt att andas och det enda jag vill göra är att sova.

Till skillnad från jul och nyår då jag var pigg och glad och yrde runt hela nätterna. Sov väldigt lite, men var fortfarande pigg. Jag hade kanske två dagar på fyra veckor då jag sov hela dagen för att sedan fortsätta i ett hisnande tempo. I alla fall hisnande för att vara jag som alltid tar livet med ro och i långsam takt...

Det är sådant som får mig att hålla med min förra läkare i misstankarna om bipolaritet. Samtidigt vänder jag mig inte gärna till min läkare här. Inte heller till min samtalskontakt. Jag har fått en smärre kris eftersom jag inte vet vad jag vill. Var vill jag bo? Vad vill jag jobba med? Vill jag skaffa familj eller vill jag bryta upp från min sambo sedan många år? Kanske en något försenad 30-årskris, vad vet jag?
Hur som helst så känns det inte som något att gå till en samtalskontakt på psykiatrin med. Jag vänder mig nog till någon kyrka eller liknande för att reda ut mina tankar. En liten livskris är väl ingen sjukdom och inget att belasta psykiatrin med.

Jag har även börjat googla kring alternativmedicin. Så som jag gjorde när jag fått medicin, men inte kände mig friskare. Det är liksom någon form av sista utväg. Någon form av förhoppning att det kan bli bättre. Någon form av skydd mot att medicinerna inte gör mig frisk.

Även om det andra kanske inte är helt friskt. Jag kan hålla med om att det inte är helt friskt. Det är å andra sidan inte så sjukt heller. Inte så sjukt som det kan vara. Eller... nä, psykiatrin får vänta en stund. Jag tar mig nog upp ifrån detta. Höja medicinen lite bara. Det behöver jag inte prata med en läkare för att göra.